BECK Johan Tobias Beck. Litograjțļi. kropp och själ. Därmed förnyas och fulländas hela skapelsen. B:s teologi bär således en avgjort eskatologisk prägel. Läran om det tusenåriga riket spelar en stor roll. — Vid människans frälsning betonas pånyttfödelsen och justificatio forensis (den forensiska [tillräknade] rättfärdiggörelsen) avvisas. Allenast den tro rättfärdiggör, som mottar det av Gud erbjudna nya livet. Väl känner B. även »Kristus för oss», men huvudvikten lägges på »Kristus i 0ss», på det nya livets »ingestaltning» i de troende och på den gamla människans bortdöende. B. utövade en stark dragningskraft på studenter från hela Tyskland och utövade genom sina föreläsningar och predikningar mer än genom sina skrifter stort inflytande i kampen för biblisk fromhet i den tyska kyrkan, ehuru han i viss mån stod i ett spänt förhållande till denna. I sitt teologiska arbete beaktade han inte kyrkans bekännelse, och han angrep ofta kyrkan med profetisk fullmakt i sina predikningar, för att den hade »fallit av från urkristendomens ord och ande»; särskilt vände han sig mot det kyrkliga förvärldsligande, som 287 han tyckte sig se bl. a. i inre och yttre missionens aktivism. Men även mot den veka känslobetonade pietismen riktade han sina angrepp. B. väckte rätt stor uppmärksamhet i Norden. I Finland var A. Kihlman den förste, som hörde B. 1852 och blev starkt gripen av B:s personlighet och teologi. Genom honom vunnos litet senare L. Stenbäck, K. G. v. Essen och A. V. Ingman för B:s teologi. Denna vänkrets, som stod i opposition mot de hittills vördade pietistiska fäderna (P. Ruotsalainen och N. G. Malmberg), hade redan, förrän de lärde känna B., gjort Skriftens auktoritet gällande emot dessa »fäder». Men man kände tydligen även den inre släktskap, som förefinnes mellan den finska »pietismen» och B:s teologi. Vardera betonar Kristi förhärligande i de troende. En skola i egentlig mening bildade beckianismen lika litet i Finland som i Tyskland, men många teologer i Finland ha ända in i nyaste tid hämtat rika impulser ur B:s skrifter. Framför allt förmedlade A. V. Ingman (prof. för bibl. exegetik, död 1877) B:s teologi till den följande generationen, vars märkligaste representant var ärkebiskop G. Johansson. 1909 uppräknade Cederberg 90 finska teologer, som emottagit impulser av B., bland dem 10 biskopar, resp. ärkebiskopar. I Sverige gjorde O. F. Myberg som den förste, fr. o. m. 1863, B:s teologi känd i vidare kretsar, i det han i sina »Bidrag till en biblisk teologi» hänvisade till den schwabiska biblicismen och samtidigt översatte delar av B:s skrifter. Med honom och efter honom ha sedan W. Rudin och J. A. Ekman genom talrika skrifter kämpat för en biblisk teologi och även de av dem utgivna tidskrifterna »Vittnet» (1864—69) och »Bibelforskaren» (1884—1923) hade samma målsättning. Även K. R. Martin och Th. Mazer kunde nämnas i detta sammanhang. I Norge fick B. ingen egentlig anhängare, men Gisle Johnson* och Fredrik Petersen äro något påverkade av honom. B:s viktigaste skrifter: Einleitung in das System der christlichen Lehre (2 ed. Stutt- 288