lovprisning och tacksägelse (Matt. 11:25; Rom. 15:9). Bönen kan så innefattas under b. i vidare mening. Men även människor emellan har b. en uppgift, och dess innehåll kommer stundom därav att bestämmas. I vissa situationer kan det vara ett behov för den enskilde att i en b. manifestera eller stärka sin tro. I tider av förföljelse (in statu confessionis) och tider av trons förnyelse (t. ex. reformationen), men även i alla situationer, där det gäller att avgränsa kristen tro från olika former av heresi (se art. härom), tar sig tron ett naturligt uttryck i b. Då den kristna tron till sitt innehåll aldrig är blott den enskilde kristnes privatmening, utan väsentligen lika med kyrkans samfällda tro, faller all vikt på b:s formulering, d. v. s. på det sätt, varpå tron uttryckes i b. Härav förklaringen till den stundom minutiösa noggrannhet, varmed olika b. i olika konkreta situationer teologiskt-dogmatiskt utformats. För att förstå en viss b. är det sålunda av vikt att aktge på å ena sidan den situation, varunder nämnda b. tillkommit, och å andra sidan det specifika trosinnehåll, som det gällt att i ifrågavarande situation hävda och bevara. Frågan om tro och b. kan slutligen betraktas från synpunkten av vad som är b:s syfte och uppgift. Från denna synpunkt skiljer man mellan liturgiska b. och läro-b. Av de tre i Konkordieboken upptagna gammalkyrkliga b. äro Apostolicum och Nicaenum liturgiska b. — den första användes i Svenska kyrkan vid dop och den andra stundom i högmässan —-, medan Athanasianum är en läro-b. Övriga i Konkordieboken ingående skrifter äro läro-b. Ett stort antal av gamla kyrkans b. äro liturgiska (dop-b.), medan senare framkomna b. äro att betrakta som läro-b. Dock kan gränsen mellan liturgisk b. och läro-b. icke alltid upprätthållas. Så t. ex. användes stundom Apostolicum i didaktiskt syfte, alltså som lärobekännelse. 3. Bekännelse och kyrka. Då Augsburgska bekännelsen i art. 1 hävdar: »Våra kyrkor lära endräktigt», har härmed framhävts det nära sambandet mellan b. och kyrka. Närmast kommer detta samband att innebära, att kyrkan-församlingen är sub- 305 BEKÄNNELSESKRIFTER jekt för avläggandet av b. Då kyrkans tjänare på ett särskilt sätt ha att representera kyrkan, fordras av dem en personlig förpliktelse till b. Vad denna förpliktelse innebär har samband med synen på kyrkan. Är denna lagisk-institutionalistisk, får förpliktelsen juridisk innebörd. Betraktas kyrkan väsentligen som en läroanstalt, blir b. uttryck för rätt lära. Uppluckras kyrkomedvetandet på romantiskt eller spiritualistiskt vis, kommer b.-kravet att i samma mån uppmjukas. För Luther hade b. icke en i sig själv vilande auktoritet, utan var blott en kort sammanfattning av Skriften. Därför innebär avläggandet av b. enligt evangeliskluthersk åskådning betygandet, att bibeln ytterst är norm för kristen tro och kristet liv. Då i en viss historisk situation b. blivit det sammanhållande bandet för ett kyrkosamfund, talar man om b.-kyrka. Se även Bekännelseskrifter, Oldkirkelige symboler, Syndabekännelse, Trosbekännelse. Litt.: Av den rikhaltiga litteraturen må Țänvisas till: H. Mulert, Die Lehrverpflichtung in der evg. Kirche Deutschlands (2 ed. Tübingen 1906); L. Ihmels, Das Bekenntnis der Kirche und die Diener der Kirche (Berlin 1914) samt i samlingsarbetet En bok om kyrkan (Lund 1943) följande uppsatser: Hj. Lindroth, Den fornkyrkliga b.; $. Kjöllerström, B. i den svenska reformationskyrkan och H. Pleijel, Sv. kyrkan o. b. under sista halvseklet. Hj. L. BEKÄNNELSESKRIFTER. Bekännelsen hör till det religiösa livets nödvändiga yttringar såsom uttryck för religiös gripenhet, såsom syndabekännelse, bön och lovsång. Bekännelsen inför människor i trosvittnesbördets form erhåller en mera objektiv innebörd, då bekännelsen avser uppenbarelsens innehåll och t. ex. vill hävda evangeliets egenart gentemot med detsamma kämpande åskådningar. Bekännelsen blir s y mbol, igenkänningstecken eller lösenord, t. ex. såsom dopbekännelse i den gamla kyrkan. Därvid får den noggranna formuleringen den allra största betydelse. Då det gäller den formulerade bekännelsen eller b. (symboliska skrifter), framträder icke längre den enskilde utan kyrkan såsom bekännelsens subjekt (jfr Augsburgska bekännel- 306