BEKÄNNELSESKRIFTER sen, artikel I: »Våra kyrkor lära endräktigt etc.»). Den lutherska reformationens b. I Tyskland sammanslöt man från 1550-talet upprepade gånger de bekännelseformler och böcker, som skulle gälla som läronorm för den lutherska kyrkan inom ett bestämt område till en corpus doctrinae, en samling läroskrifter, vilken upptogs som en beståndsdel i den där gällande kyrkoordningen. Den corpus doctrinae, som vann den största utbredningen, var Konkordieboken*, som på föranstaltande av den sachsiske kurfursten utgavs i samband med K onkordieformelns* färdigställande till den Augsburgska bekännelsens 50-årsjubileum 1580. Den innehåller de tre gammalkyrkliga bekännelserna, d. v. s. den a p o stoliska, den nicaenska och den athanasianska trosbekännelsen, den Augsburgska bekännelsen* (latinsk benämning Confessio Augu stan a eller blott Augustana) och dess A p ologi (försvar), Schmalkaldiska artiklarna*, Melanchthons traktat »Om påvens makt och överhöghet», Luthers stora och lilla katekes* samt Konkordieformeln. Konkordieboken omfattades av flertalet lutherska provinser inom och utanför Tyskland. Konkordieformeln blev dock orsaken till att den på några håll icke blev antagen. I några tyska landskyrkor ha andra samlingar officiell giltighet. Alla lutherska kyrkosamfund äro dock ense om att erkänna Augustana som lutherdomens samlande symbol. De nordiska kyrkornas b. ställa liksom de lutherska kyrkorna i Tyskland den Augsburgska bekännelsen i centrum. I Danmark —Norge avvisades Konkordieboken för Konkordieformelns skull. Den Danske Lov 1683 och den Norske Lov 1687 nämna såsom norm för landets religion den heliga Skrift, de tre ekumeniska symbolerna, den oförändrade Augsburgska bekännelsen och Luthers lilla katekes. Även i Sverige—Finland förekom ett visst motstånd mot Konkordieboken, men Kungl. Maj:ts plakat angående religionsväsendet 1663 och kyrkolagen 1686 stadfäste den- 307 samma som bekännelsenorm. Såsom b. för den svenska kyrkan tillkommer därjämte Uppsala mötes beslut 1593, som dock icke ger några nya läroformuleringar. Däremot utsäges, att den svenska kyrkan vill hålla sig till de tre ekumeniska symbolerna, varjämte vissa missbruk undanrödjas. Enligt 1869 års kyrkolag bekänner sig Finlands kyrka till »den kristliga tro, som, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är uttalad i den äldsta kyrkans tre huvudsymboler samt i den oförändrade augsburgiska bekännelsen och övriga den lutherska kyrkans i den såkallade konkordieboken upptagna b.». Reformerta b. I de reformerta kyrkorna har ingen samling av skrifter om läran nått en ställning motsvarande Konkordiebokens inom största delen av lutherdomen. De många olika b., som på reformert håll skapades och antogos inom skilda länder och som i regel uppkallats efter sitt hemland, t. ex. Confessio Helvetica, Gallicana, Belgica, ha numera ofta blott historisk betydelse och ganska få äro i egentlig mening gemensam egendom för flertalet av de reformerta kyrkosamfunden. På uppdrag av kurfursten Fredrik III av Pfalz utarbetade några teologer en katekes, som utkom 1563 i Heidelberg. Heidelberger-katekesen fick vidsträckt utbredning redan på 1500-talet icke blott bland tyska reformerta utan även hos slaviska och ungerska. Den användes alltjämt flitigt, och vid sidan av Luthers lilla katekes har ingen bok av denna art nått en ställning motsvarande Heidelberger-katekesen på protestantisk mark. Gentemot lutherdomen betonar Heidelberger-katekesen icke de reformerta särdragen med någon större skärpa; däremot är den skarpt antiromersk. Jämte denna katekes har den av Bullinger författade Confessio Helvetica posterior (den andra schweiziska bekännelsen) fått stort anseende. De reformerta kyrkorna i Schweiz och i andra länder antogo den; bland Österrikes reformerta har den fått samma ställning som Augustana inom lutherdomen. 308