Anglikanska b. Den engelska episkopalkyrkans egentliga bekännelse är De 39 artiklarna eller, som de stundom kallas, Confessio anglicana. Denna bekännelse utgöres av en under drottning Elisabeth 1563 företagen revision av de 42 artiklar, som Cranmer författat 1552. De bygga till stor del på Augustana och andra tyska bekännelser men förkasta den lutherska ubikvitetsläran och äro calvinska i nattvardsläran, även om en dragning mot den lutherska uppfattningen här gör sig gällande. Av större betydelse för kyrkolivets utgestaltning bley Book of Common P r a y e r*, samtidigt kyrkoagenda och husandaktsbok, som sammanställdes under reformationstiden under utnyttjande av äldre material men som senare reviderats upprepade gånger. Den innehåller i moderna utgåvor även en kort katekes och återger till sist de 39 artiklarna. Romersk-katolska b. äro först och främst de tre ekumeniska symbolerna, av vilka den nicaenska trosbekännelsen användes i mässan, den apostoliska vid dop. Därjämte komma såsom b. i betraktande samtliga ekumeniska konciliers och romerska synoders beslut jämte de påvliga bullor, som röra läran. Främst bland de mot de protestantiska rörelserna riktade b. stå de auktoritativa skrifter, som framgingo ur det tridentinska mötet (1545—63), i första hand Canones et decreta concilii Tridentini. Enligt mötets beslut gav påven först genom sin stadfästelse giltighet åt samtliga beslut och förbehöll också åt den påvliga stolen ensamrätten att tolka och utlägga desamma. Under tridentinska mötet tillkom även den 1564 av påven sanktionerade Professio fidei Tridentinae, en kort och koncis sammanfattning av den romerska åskådningen på de punkter, varom strid rått med protestanterna. Denna bekännelse avkräves alla innehavare av andliga ämbeten, även professorer. Den brukas dessutom som bekännelse för konvertiter. Bullan Ineffabilis Deus 1854 fastslog såsom dogm läran om Marias obefläckade avlelse (conceptio immaculata) och år 1950 309 BEKÄNNELSESKRIFTER utsträcktes Mariadogmen till att även gälla Marias himmelsfärd (assumptio Mariae). Genom Vatikankonciliets beslut 1870 tillerkändes påven ett allmänt och omedelbart primat beträffande kyrkans jurisdiktion och vidare fastställdes påvens ofelbarhet (infallibilitas) såsom innehavare av det högsta läroämbetet i kyrkan vid den officiella utövningen (ex cathedra) av detsamma. Efter Vaticanum gälla därför även påvliga uttalanden å ämbetets vägnar rörande tro och liy såsom normerande för kyrkan. En förpliktande utläggning av den religiösa grundåskådningen gives vidare i de av påven fastställda liturgiska böckerna. De viktigaste äro Missale Romanum, som innehåller ordningen för högmässan, och Rituale Romanum, som ger föreskrifter för övriga kyrkliga handlingar och kompletteras av Pontificale Rom anum, som innehåller ritual för de kyrkliga handlingar, vilka endast biskopen har rätt att utföra. Därtill kommer Brevi arium Romanum, prästernas bönbok, ur vilken ett bestämt stycke skall läsas vid var och en av de kanoniska timmarna. Den innehåller stycken ur bibeln, böner och hymner, delar avy det romerska legendariet m. m. Genom beslut av tridentinska mötet tillkom Catechismus Romanus 1566, närmast avsedd för prästerna. Genom nyare katekeser, som ofta gå tillbaka på jesuitiska förebilder (Petrus Canisius, Parvus Catechismus catholicorum 1554), har Catechismus Romanus såsom alltför vidlyftig i viss mån fått träda tillbaka. De flesta biskopsstift ha sin egen folkkatekes. De olika katekesernas överensstämmelse sinsemellan är dock mycket stor. Grekisk-ortodoxa kyrkan anser sig ħa bevarat den gammalkyrkliga traditionen ren och oförfalskad och vill därför förutom Skriften icke erkänna någon annan norm än de första åtta århundradenas tradition, representerad av de sju ekumeniska koncilierna. Bland dessa ekumeniska mötens beslut intages det absolut främsta rummet av Symbolum nicae n o-constantinopolitanum, vars österländ- 310