BEKÄNNELSESKRIFTER ska form skiljer sig från den i Västerlandet antagna därigenom att filioque (av lat. filius, son, -que, och) saknas (jfr Oldkirkelige symboler). Denna bekännelse omsluter och representerar för den österländske kristne hela hans tro. Senare lärodokument äga ingen självständig auktoritet vid sidan av denna bekännelse men ha stor betydelse för förståelsen av den grekisk-ortodoxa kyrkan, då de fixera den ortodoxa läran i medveten motsättning mot avvikande åsikter inom den romerska katolicismen och protestantismen. Den av metropoliten av Kiev Petrus Mogilas författade Confessio orthodoxa blev 1643 formellt sanktionerad av samtliga patriarker och upptogs av Peter den store i den ryska kyrkoordningen av år 1721. Den tillkom för att motverka en av Kyrillos Lukaris 1633 framlagd bekännelse, som på flera punkter röjer protestantiskt, särskilt kalvinskt inflytande. Vidare bör nämnas den på synoden i Jerusalem 1572 antagna Aspis orthodoxias (rättrogenhetens sköld), till vilken fogades den s. k. Confessio Dosithei, författad av patriarkeni Jerusalem Dositheus. Katekeser ha uppstått i ett större antal inom sådana områden, där den religiösa folkundervisningen står på ett högre plan. Den officiella ryska katekesen stadfästes av den heliga synoden 1839—49 och är författad av patriarken Philaret. Övriga. Baptism en, liksom k o n g r egationalismen och andra samfund, vilka under hänvisning till bibeln som enda rättesnöre för tro och liv avvisa lärodokument av förpliktande art, äga dock b. av upplysande och representativ, icke normativ karaktär. Baptisterna i England utgåvo 1677 »A confession of faith put forth by the elders and brethren of many congregations of christians, baptized upon profession of their faith in London and the country». Bekännelsen ansluter sig nära till den reformerta Westminsterkonfessionen, som 1647 antagits av den skotska kyrkan. »A confession of faith» godkändes senare av den s. k. Philadelphia-associationen och går vanligen under namnet The Philadelphia Confession. Med 311 utgångspunkt från denna bekännelse utarbetades 1693 en kort katekes, som allmänt antagits av såväl engelska som amerikanska baptister. Den b., som 1849 antogs av den omkring 1830 i Hamburg uppkomna nybaptismen, »Glaubensbekenntnis und Verfassung der Gemeinden getaufter Christen, gewöhnlich Baptisten genannt», fick betydelse även för baptismen i Danmark och Sverige. Brödraförsamlingen antog 1748 officiellt Augustanas 21 första artiklar som läronorm. Det var därvid huvudsakligen fråga om en statsrättslig akt, och i princip har man velat vara höjd över konfessionella skiljeläror. Endast de fyra första artiklarna ansåg man sedermera vara för läran normerande. Kärleken till Frälsaren skulle vara det enande bandet, och man kunde för övrigt få bekänna sig till den mähriska (husitiska, med biskoplig succession), till den lutherska eller till den reformerta »lärotropen». Herrnhutarna i England och Holland ha sålunda kunnat acceptera de där brukliga reformerta symbolerna. Frälsningsarmén saknar b., då den av princip icke vill lösgöra sina medlemmar från de kyrkosamfund, som de förut tillhört. Gammalkatolska kyrkan och »kristkatolikerna» fasthålla officiellt vid den romersk-katolska kyrkans b. före Vaticanum. De bestämt fixerade avvikelserna gälla 1. förnekande av påvens ofelbarhet, 2. liturgiens utförande på modersmålet, 3. avskaffande av en del kyrkliga fester, 4. avskaffande av alla privatmässor, 5. upphävande av det tvungna celibatet för prästerskapet. Omgifte är för präster dock ej tillåtet. Biskop måste antingen leva i celibat eller vara änkling. Den katolsk-apostoliska kyrkan ellerirvingianern a saknar b. i ordets egentliga mening. Man erkänner och använder emellertid såväl den apostoliska som den nicaenska och den athanasianska trosbekännelsen. Bibelns inspiration och auktoritet hävdas, men för att den skall kunna rätt förstås, måste den tolkas genom samfundets »profeter». Kväkarna eller The Society of 312