var B. av italiensk börd och adligt stånd med hemort i Nursia, där han föddes omkr. 480. Dödsåret, som likaså är obekant, sättes till 550—53. Studietiden tillbragte B. i Rom, varefter han sökte ensamheten som ` eremit. Från denna mera oberoende form av kristen asketism drogs B. till det organiserade klosterlivet och grundade klostret Monte Cassino i Campanien, vilket enligt traditionen ägde rum år 529. Här utformades den klosterregel som bär B:s namn och som blev grundläggande för Västerlandets klosterväsende. B:s regel förde något av det romerska patricierhushållets anda och ordning över till medeltiden. Den patriarkaliska författning som genom regeln kom att prägla benediktinordens kloster gav föreståndaren, abboten, fullkomlig auktoritet. Denne hade avgörandet i alla viktiga frågor, förvaltade läroämbetet, utdelade befallningar och fördelade arbetsuppgifter utan att vara ansvarig inför någon. Med söners rätt kunde emellertid munkarna inträda som rådgivare åt abboten, då denne så önskade. Abbotens kontroll över munkarna var fullständig; regeln föreskrev sålunda sfabilitas loći, d. v. s. att var och en skulle stanna inom det kloster, där han avlagt sitt munklöfte om lydnad, fattigdom och kyskhet. Regeln bestämde jämväl om det dagliga livet i klostret, delat på bön, arbete och läsning. Tidegärden omfattade 8 tideböner om dygnet. Plikterna i övrigt voro mångskiftande och intet arbete skulle medlemmarna i b. stå främmande inför: »allt till Guds ära». Även dräkten kunde till en början väljas på lämpligaste sätt, men småningom kom en svart klädnad att dominera, »svartmunkar». B:s regel var länge det enda föreningsbandet mellan de självstyrande enheter som klostren utgjorde. Av skilda orsaker kommo emellertid dessa att söka anknytning till och stöd hos varandra under århundradenas lopp. Denna företeelse, som utgör en parallell till ett tidigare fenomen i den kristna asketismens historia, nämligen då eremiter övergåvo sin isolering och grundade de första klostren, realiserades dels 317 BENEDIKT OCH BENEDIKTINORDEN såsom gruppbildningar kring ideella och kyrkopolitiska program dels såsom territoriella sammanslutningar, ofta med syfte att reformera b. Klostrens autonoma ställning har i hög grad underlättat uppkomsten av dylika bildningar eller kon gr egationer. B:s blomstringstid avbröts med högmedeltiden, då de rörligare tiggarordnarna i städerna utgjorde en större lockelse än den bundna b. Bland b:s insatser under den äldsta perioden av dess historia, då de autonoma klostren dominerade, märkas bl. a. mission i de germanska länderna, där b:s kloster utgjorde missionscentra, och bland missionärerna Augustinus i England, Bonifatius i Tyskland samt Ansgar i Norden. Från omkring 900, då ej minst politiska förhållanden krävde sammanslutningar mellan klostren, blev det vanligt att organisera dem i grupper till gemensamt skydd och kring gemensamma handlingsprogram. De tidigaste sammanslutningarna inom b. skedde bl. a. under intryck av de konstitutioner, vilka fogades till B:s regel i klostret Cluny i Burgund (grundat 910) och de idéer om större frihet för kyrkan gentemot det världsliga samhället, vilka utgingo därifrån. Dessa samlade en mängd kloster kring Cluny — Allhelgonaklostret i Lund var ett av dem — och ökade över huvud taget b:s betydelse i socialt och politiskt hänseende. På liknande sätt organiserades grupper av kloster inom b., somliga kring kloster, andra kring ledande personligheter. Sådana organisationer utvecklades på sina håll till självständiga grenar av b. såsom t. ex.cisterciensorden * och vissa riddarordnar. Från omkring 1400 skedde sammanslutningarna av b. i allt större utsträckning på territoriell basis. Den av dessa som var av särskild betydelse för de nordiska länderna hade sitt centrum i Bursfeld i n. v. Tyskland med förbindelser till klostren i Odense, Næstved, Trondheim, Lund o.a. Grundvalen för de nutida kongregationerna är framför allt nationalitet och språk. Sedan 1893 har dessa en gemensam primas, vars befogenheter emellertid begränsats till visitationsrätt. Till b. anknötos tidigt även lekmän, vilka 318