BERNHARD AV CLAIRVAUX 65 nya kloster. Han var kyrkans ledande personlighet under 1100-talet. Andra korståget kan betecknas såsom hans verk. Han bidrog även till att höja den nyinrättade Tempelherreordens anseende. I sin skrift »De consideratione» försökte han motarbeta den påvliga kurialismen och påpekade, att påven såsom Petri efterföljare skall leva i ödmjukhet och fattigdom (Apg. 3:6; I Petr. 5:3). B. kanoniserades 1174 och tillhör från 1830 romerska kyrkans »doctores ecclesiae». B:s religiösa åskådning består av en syntes av nyplatonska och bibliska tankar. Han ansluter sig till kyrkans platonsk-augustinska tradition och utgår i sin guds- och världsbild ifrån motsatsen mellan det andliga och sinnliga. Gud är enligt B. ren andlighet, transcendent, upphöjd över den förgängliga världen, och tillvaron består av olika grader av andlighet: änglarna uppenbara sig blott tillfälligtvis i kroppslig gestalt, människan är ett dubbelväsen, bestående av kött och ande, djuren ha blott den sinnliga och växterna blott den vegetativa själen. B. identifierar uppkomsten av denna värdekosmos med den bibliska skapelseakten: Gud anses genom skapelsen ha åstadkommit just en sådan värld. B. tillämpar även nyplatonismens schema om själens nedstigande och uppstigande. Genom syndafallet anses människosjälen ha sjunkit ned på den djuriska nivån, varigenom den sinnliga lidelsen blev förhärskande hos henne. B. hänvisar häri bl.a. till Vishetsboken 9:15 (»den förgängliga kroppen tynger ned själen») och till paulinska ställen om kött och ande, men lägger i dessa uttryck in den platonska antropologien om människan såsom ett andligt-materiellt dubbelväsen. Frälsningsbegreppet interpreterar B. på ett motsvarande sätt såsom själens uppstigande till den andliga, gudomliga nivån och dess förandligande genom asketisk livsföring. Frälsningens innebörd hämtar B. dels ifrån den nyplatonska askesen, dels ifrån gammaltestamentliga psalmfromhetens ödmjukhetstanke (jfr t. ex. Psalt. 18: 28). I sin traktat »De gradibus humilitatis et superbiae» beskriver han i anslutning till Benedictus 331 av Nursia detta själens uppstigande tillbaka till dess himmelska fädernesland. Grundtanken är, att både dygd och last anses vara graderade: genom avtvungen förödmjukelse (humiliatio) tänkes den högfärdige munken så småningom uppnå allt innerligare och frivilligare ödmjukhet (humilitas), d. v. s. fortskrida från lemmarnas ödmjukhet (Aumilitas membrorum) till munnens (humilitas oris) och till sist till hjärtats ödmjukhet (humilitas cordis). Någon absolut fullkomlighet kan dock enligt B. ej under det timliga livet på grund av den mänskliga svagheten (infirmitas humana) uppnås. Det gäller att bli så ödmjuk som möjligt för att undgå helvetets straff och bli delaktig av hinsides salighet. Varje felsteg, synd, måste försonas med »det förkrossade hjärtats offer» (Psalt. 51:19): människan är förpliktad att prestera uppriktig syndasmärta för att uppnå Guds medlidande (misericordia). Även i B:s kristologi tillämpas nyplatonismens schema om nedstigande och uppstigande. Genom det inkarnerade Ordet har en förebild och ledsagare i ödmjukhetens övning nedstigit till människans nivå. Sitt bildspråk har B. häri hämtat ur den allegoriskt tolkade Höga Visan. Det förhärskande begreppet, frälsningen är Kristi efterföljd*. Den börjar med att kyssa med uppriktiga bottårar Jesu fötter (osculum pedum), och då anses munken kunna uppväcka Jesu medlidande, genom att vidare kyssa Jesu hand (osculum manus) skall munken samtycka till Jesus såsom förebild i alla Gud välbehagliga dygder, i ödmjukhet, lydnad, tålamod och längtande kärlek till själens himmelska fädernesland (humilitas, obedientia, patientia, caritas). I synnerhet skall meditationen av den korsfäste (meditatio passionis Christi) befrämja själens fulländning (s.k. »passionsmystik). På det högsta stadiet skall den ifrån den jordiska, orena kärleken uttömda själen, »Jesu brud», kyssa hans mun (osculum oris). Härmed är den extatiska slutpunkten för själens uppstigande nådd (s. k. »brudmystik»). B. talar dock mycket reserverat om extatiska tillstånd och menar, att ett sådant skådande 332