eller grafai) i Dan. 9:2, 1. Kor. 15:3 m. fl., och om N. T. i 2. Petr. 3: 16. 1. Kanonbildningen. På Jesu tid var G. T. ännu icke klart avgränsat. Paulus talar visserligen om Gamla förbundets skrifter (2. Kor. 3:14) och Lukas om »Mose lag, profeterna och psalmerna» (24:44), men ännu på det judiska mötet i Jamnia omkr. 100 e. Kr. diskuterades kanons omfång, t. ex. Höga Visans tillhörighet. I stort sett förelåg dock Lagen—de fem Moseböckerna klar på 400-talet f. Kr., profetkanon, upptagande Jos., Dom., Sam., Kon., Jes., Jer., Hes. och den s. k. Tolvprofetboken inemot år 200 f. Kr., medan »Skriftkanon», d. v. s. Ps., Ords., Job, Höga V., Rut, Klag., Pred., Est., Dan., Esr.-Neh. och Krön. (även kallade hagiograferna), är avgränsad hos Syrak omkr. 130 f. Kr. Denna ordningsföljd mellan böckerna råder i den palestinensiska kanon, som ännu användes vid judisk gudstjänst. Då t. ex. Sam. och Esr.- Neh. först under medeltiden uppdelades i två, innehåller den palestinensiska kanon urspr. 24 skrifter. Denna var Jesu och hans lärjungars b. Då fanns emellertid redan en annan judisk kanon, de alexandrinska judarnas grekiska översättning, den s. k. Septuaginta”, betecknad LXX, vilken tillkommit i etapper under den hellenistiska tiden. Här stå vanligen böckerna i följande ordning: 1—5. Mos., Jos., Dom., Rut., 1—4. Kon. (=Sam. och Kon.), 1—2. Krön., Esr., Neh., Est., Job, Ps., Ords., Pred., Höga V., Tolvprofetboken, Jes., Jer., Klag., Hes., Dan. 28 st., vartill kommer ett växlande antal av de s. k. apokryfiska skrifterna: Judit, Visheten, Tobit, Syrak, Baruk, Jeremias brev och Mackabéerböckerna. Denna kanontyp blev de hellenistiska kristnas första b., och med denna förenade de sina egna på samma grekiska språk avfattade skrifter. Därvid samlade man ett eller flera evangelier under beteckningen »Herren» och lade så därtill så många apostoliska brev man fick tag i under namn av »Aposteln». Omkring år 200 e. Kr. hade man så en samling skrifter, som ej mycket skiljer sig från vårt N.T. Dock hade för- 337 BIBEL samlingarna ännu stor frihet att välja och vraka. Ofta saknades Hebr., de mindre breven och Upp., medan man i stället tog med en eller flera skrifter av Barnabas, Klemens eller Hermas (se nedan). Fullt avgränsad blev b. knappast förrän på Tridentinska mötet 1546. Här fastställes ss. kyrko-b. den s. k. Versio Vulgata, en latinsk övers., som har G.T:s skrifter i samma ordning som Septuaginta och N. T. avgränsat till 27 böcker. Luthers b. åter utgick i G.T. från den palestinensiska kanon med tillägg av de apokryfiska böckerna, vilka däremot förkastades av de reformerta. De nordiska ländernas b. ha dock LXX:s ordning med det undantaget, att profetböckerna stå i samma ordning som i den palestinensiska kanon med Klag. efter Jer. och Dan. efter Hes. Genom intryck från den reformerta tradition, som förmedlades till Norden genom Brittiska och Utländska Bibelsällskapets verksamhet, försvunno de apokryfiska böckerna under 1800-talet ur bibelupplagorna, utan att något auktoritativt beslut fattats därom. I N.T. ha de flesta b. (även Danmarks, Norges och Islands) följt Vulgata och ha ordningen Hebr., Jak., Petr., Joh. och Jud. De tyska och tidigare svenska (samt baltiska) följde Luther: Petr., Joh., Hebr., Jak. och Jud. Ännu Gustaf II Adolfs b. 1618 anger uttryckligen de tre sista jämte Upp. som apokryfa, under det ett provtryck 1615 även upptar Laodiceabrevet. Fr. o. m. Karl XII:s b. 1703 har svenska och finska b. följande ordning: Hebr., Petr., Joh., Jak. och Jud. 2. Bibelns språk. G.T. är skrivet på hebreiska* med undantag för Esr. 4: 8—6: 18, 7: 12—26, Jer. 10:11 och Dan. 2:4—7: 28 på arameiska*. Den enda av judenheten auktoriserade övers. av G.T. är den ovannämnda, senare förkastade LXX, till grekiska. N. T. föreligger i sin äldsta bevarade form på grekiska” med undantag av några ord och satser i Matt. 5:22; 27:46 (—Mark. 15:834); Mark. 5:41; 7:11, 34; 1. Kor. 16: 22 på aram. Men då Jesus och hans första anhängare talade aram., måste den muntliga 338