BIBEL traditionen och sannolikt också de äldsta uppteckningarna ha gjorts på detta språk. Hos Papias (d. c:a 1653 e. Kr.) ha vi notisen, att Matteus nedskrev Jesu ord på hebr., varmed säkerligen menas aram., liksom i Joh. 5:2, Apg. 21:40 och 22: 2. Man har visserligen nyligen gjort gällande, att judarna på Jesu tid talat Mishnahebreiska, att den äldsta evangelietraditionen nedtecknats på detta språk och att de nämnda aram. orden blivit oöversatta i den grekiska evangelieversionen just därför att de icke voro avfattade på samma språk som den omgivande texten. Men denna teori stöter på avgörande hinder. Att gemene man på Jesu tid icke förstod hebr. men talade aram., bevisas t. ex. av de bevarade s. k. targumerna, parafraserande övers. av G. T:s text till aram., avsedda att göra sabbatens texter begripliga för synagogans menighet. Att den äldsta evangelietraditionen berättats och kanske nedtecknats på aram., icke på hebr., framgår av många uttryck, som blott låta sig förklaras såsom felövers. från aram., såsom senast Matthew Black visat. Jfr även 1. Kor. 16: 22, där vi ha aram. ord i ett säkert grek. original. 3. Texthistorien. Konsonanttexten till G. T. var troligen klar och fastslagen omkr. 100 e. Kr. En skola av judiska lärde i det galileiska Tiberias på 8—900-talen e. Kr., de s. k. massoreterna, försågo emellertid denna konsonanttext med vokaltecken, s. k. punktering, för att underlätta läsningen. Därmed var även uttalet auktoriserat. Av vördnad för de heliga orden brukade judarna alltid bränna en utsliten handskrift. Detta har gjort, att endast sena sådana bevarats till vår tid. Det viktigaste av det nu existerande beståndet är i åldersföljd: 1. Den 1947 vid Döda havet i en lerkruka funna Jesajaboken och ytterligare ett fragment omfattande Jes. 48—59 från 100 f. Kr. 2. Den s. k. Nash-papyren, en liturgisk text från 150—100 f. Kr., upptäckt 1903, som innehåller 2. Mos. 20:2—17, 5. Mos. 6: 4—6. 3. Geniza-fragmenten från Kairo, nu i 339 England, huvudsakligen i Cambridge, bjuda en förmassoretisk text, somliga från 600-talet, andra från 7—800-talen e. Kr. 4. Profetkodex, skriven 895 e. Kr. av massoreten Moshe ben Asher, nu i Kairo. 5. Kodex, punkterad på 900-talet av Aharon ben Moshe ben Asher, nu i Aleppo. 6. Fullständig kodex, skriven 1008 e. Kr., nu i Leningrad. En babylonisk text föreligger i den berömda Petersburger profetkodex, skriven 916 e. Kr. Alla bevarade LXX-handskrifter äro kristna, utom en Rylandpapyr, skriven c:a 150 f. Kr. och hittad i ett mumiefodral i Egypten. Den innehåller blott vissa verser ur 5. Mos. 23—28. Septuaginta-textens historia i den kristna kyrkan är helt förknippad med N. T:s. Även där äro de äldsta fynden några papyrusfragment, nämligen 1. Ryland-papyren, c:a 120 e. Kr., innehållande Joh. 18:31—33, 37 f. 2. Chester-Beatty-papyrerna från 100—8300 e. Kr. med 1., 4. och 5. Mos., Jes., Jer., Hes., Est., Dan. och Syr. samt delar av evangelierna, Apg., paulusbrev, Upp. och den senjudiska Henok. Sedan komma de stora pergamentshandskrifterna, som innehålla både gammaltestamentliga och nytestamentliga texter på grekiska, nämligen 1. Codex Vaticanus från 8300-talet: hela G. T. utom 1. Mos. 1: 1—27 och Ps. 105: 27 —137: 6 samt hela N. T. t. o. m. Hebr. 9:14. 2. Codex Sinaiticus från samma århundrade: delar av G.T., hela N.T. och Barnabas’ brev samt delar av Hermas’ Herden. 3. Codex Alexandrinus från 400-talet: hela G. T. utom 1. Sam. 12: 17—14: 9, Ps. 49:20 —79: 11 samt hela N.T. utom delar av Matt., Joh., 2. Kor., jämte dessutom 1. och 2. Klemensbrev. Det bör påpekas, att vi beträffande N. T. ha en enastående god texttradition. Till ingen annan bok från forntiden finnas så gamla handskrifter i behåll. Rylandpapyren är skriven ej långt efter Joh.-ev:s nedteckning, medan den äldsta bevarade handskriften av Livius historia är 500 år yngre 340