än förf. och av Platons skrifter 1300 år. G. T:s hebr. text trycktes första gången år 1488 och N.T:s grekiska av Erasmus år 1516. Båda grundtexterna finnas emellertid med i den s. k. polyglottb. (—flerspråksb., där viktigare översättningar med eller utan grundtexten äro tryckta vid sidan av varandra), som år 1513—17 under ledning av kardinal Ximenes utgavs i Alcalá de Henares i Spanien och som efter ortens lat. namn kallas Complutenserpolyglotten i 6 band. Den blev ej godkänd och utsläppt förrän år 1522. Andra berömda polyglottb. äro Antítwerpenpolyglotten 1568—72, Nürnbergpolyglotten 1600, Amsterdampolyglotten 1615, den praktfulla Pariserpolyglotten i 10 band 1629—45 och Londonpolyglotten 1657, samt G. Stiernhielms utgåva av Codex argenteus med gotisk, svensk, isländsk och latinsk text, 1670—-71. Kapitel- och versindelningen i b. är mycket sen. I G.T. åstadkommo massoreterna en versindelning genom markering av versslut. Först omkr. 1200 utarbetade ärkebiskop Stephan Langton i Cambridge kapitelindelningen. I samband därmed delades Sam., Kon. och Krön. i vardera två böcker. Är 1551 införde den franske boktryckaren Robert Etienne versnumrering i N.T. De första reformations-b. i Tyskland och Norden hade sålunda kapitelindelning men ingen versindelning. 4. Bibeln, Guds ord. Olika delar av b. ha uppenbarligen tillkommit på mycket olika religiöst höjdläge. Mycket har uttryckligen talats och nedskrivits som direkta utsagor från Gud, t. ex. 2. Mos. 20; Jes. 1.; 1. Kor. 7:10f., medan annat icke alls framträder så, t. ex. Höga V., Filem., ja ibland direkt anger, att det rör sig om mänskliga ord, t.ex. 1. Kor. 7:12—40; 2. Kor. 11 (märk v. 1 och 17). Trots detta har den kristna kyrkan alltid kallat hela b. för Guds ord och därvid anknutit till sådana bibelställen som Joh. 5:39; Rom. 15:4; 2. Petr. 1: 21. Dock är det icke fullt entydigt vad som menas med att b. är Guds ord. Enligt den hos romerska, lutherska och i synnerhet kalvinska teologer utbildade verbalinspirationsläran (se Inspiration) voro 341 BIBEL förf. i detalj beroende av Guds ande, som »drivit dem att skriva, ingivit dem vad de skulle skriva och under skrivandet bevarat dem för misstag och förvillelser». Denna teori har aldrig kunnat strängt upprätthållas, då det visar sig, att b. motsäger sig själv (t. ex. 2. Sam. 24: 1—1. Krön. 21:1; Matt. 13: 58—Mark. 6:5), och ingen har förmått låta alla b:s detaljer vara auktoritet i allt. I motsats därtill har den liberala bibelsynen menat, att b. var Guds ord därigenom, att den talade om Gud och innehölle vissa tidlösa grundsatser från honom, som māåste skalas fram bland det tidsbetonade. Felet med denna uppfattning är, att den låter varje tid och människa själv avgöra, vad som i b. skall äga giltighet och auktoritet. Människans tro blir rättesnöre för den heliga Skrift. En historisk bibelsyn inser, att allt i b. är historiskt betingat, d. v. s. talat och handlat i en bestämd tid och uttryckt i den tidens tankeformer och ordasätt. Liksom Jesus är sann Gud och sann människa, har även Guds ord sin mänskliga sida. Men vill b.-synen vara realistisk, måste den därjämte inse, att b. visserligen i historiska, naturvetenskapliga och andra perifera ting kan ta miste men är ofelbar i det som rör Gud och frälsningen, och att ingenting i b. har kommit med av en tillfällighet. Dock stå frågorna kvar om vad som hör med till det religiöst väsentliga i b. Är ränteförbudet (3. Mos. 25:36; 5. Mos. 23: 19), helbrägdagörelserådet (Jak. 5:14 f.) eller kvinnouppfattningen (1. Petr. 3: 1—6) för alla tider bindande? Här måste alltid traditionen och kyrkans tolkning bli avgörande. »B. blir först tillgänglig för den som är berörd av kyrkans gemensamma Kristustro och är beredd att infoga sig i församlingens religiösa livsgemenskap» (Fridrichsen). 5. B. i fromhetsliv och undervisning. Kristendomen var från början en bokreligion. Redan den äldsta kyrkan fann stöd och kraft för sin tro i G.T., som väl inte blev helt bestämmande för fromhetslivet men så mycket mer nyttjades i undervisningen. 342