schütz, Die Bibel im Leben der Völker (Witten 1934); G. Moldænke, Schriftverständnis und Schriftdeutung im Zeitalter der Reformation (Stuttgart 1936); S. Mowinckel, Det gamle testamente som Guds ord (Oslo 1938); H. Rost, Die Bibel im Mittelalter (Augsburg 1939); R. Josefson, Bibeln i vårt folks historia (Sthm 1941); H. Pleijel, Bibeln i svenskt fromhetsliv (Lund 1941); B. Smalley, The study of the Bible in the middle ages (London 1941); P. G. Lindhardt, Bibelen og det danske folk (Khvn 1942); H. H. Rowley, The relevance of the Bible (London 1942); C. W. Dugmore, The interpretation of the Bible (London 1944); C. H. Dodd, The Bible to-day (London 1946); En bok om bibeln (Lund 1947); H. P.son Backman—B. Rodhe—Ä. V. Ström, Bibelstudium. En handbok (2 ed. 1950, med utförlig svensk bibliografi); B. Hägglund, Die heilige Schrift und ihre Deutung in der Theologie Johann Gerhards (Lund 1951). Ä. V.S. BIBELFORTOLKNING, se Bibeltolkning. BIBELFÖRKLARING. Fistoria. Skriftbeviset har från begynnelsen hört till den kristna predikan. (Apg. 2:15f.; 3:22f.; 10:43; 13:22f.) N. T. ger ingen upplysning om, huruvida man redan under apostlarnas tid brukade predika med ledning av en text, men 2. Klem. 19: 1 visar, att predikan redan tidigt föregicks av en bibeltext. Den judiska synagogpredikan har i detta avseende haft betydelse för den kristna predikans utveckling (Luk. 4:16 f.). Efter mitten av 2:a årh. utformades den exegetiska homilian till att bli grundtyp för predikan (Irenæus, Hippolytos, Origenes). De flesta av den gamla kyrkans främsta predikanter använde detta predikosätt (Basilios den store, Gregorius av Nyssa, Johannes Chrysostomus, Ambrosius, Augustinus). Kyrkofädernas auktoritet bevarade under medeltiden för den exegetiska homilian en plats vid sidan av skolastikens tematiska predikometod. »Postilla» kom i början av 1200-talet att beteckna en kommentar och predikan i den mån den var en bibelförklaring och under 1300-talet en predikosamling, bestående av i följd hållna b. över någon av bibelns böcker. — Största delen av Luthers predikningar utgöres av homiletiska b. Av de kanoniska bönestunderna lät Luther ma- 345 BIBELFÖRKLARING tutin- och vespergudstjänsterna kvarstå och bestämde (>Von Ordnung des Gottesdiensts, Formula Missae» 1523) att man vid dem skulle läsa och förklara bibelns texter i en sammanhängande följd. »Deutsche Messe» (1526) ger närmare anvisningar för detta: vid söndagens vesper bör man förklara G.T., vid onsdagens matutin Matt., torsdag och fredag morgon N.T:s epistlar och lördag kväll Joh. »Unterricht der Visitatoren» (1528): b. böra hållas onsdag och fredag morgon. Onsdagmorgonens och lördagaftonens b. fingo sålunda sin ställning befäst. I sina b. tolkade Luther i regel texten vers för vers. Från Luther gick bestämmelserna om att b. varje vecka skulle hållas i kyrkan i arv till reformationsårhundradets evangeliska kyrkoordningar. Så bestämde Laurentius Petris kyrkoordning (1571) att man i städerna under hela året två vardagar i veckan skulle predika ur G. T:s eller N. T:s böcker »så at Predicaren ordentliga fulfölier then Book, som han sigh företaghit haffuer». — I olikhet med de lutherska församlingarna, där perikopsystemet tack vare Luthers kyrkopostilla bley rådande vid söndagsgudstjänsterna, följde man i de reformerta kyrkorna lectio continua-metoden. Zwingli hade predikat över bibelns böcker i ordningsföljd och likaså Calvin, som hävdade, att församlingen rätt lär känna bibeln endast därigenom, att man vid predikan tillämpar en analytisk bibeltolkning. På reformert grund uppstod också bibelsamtal (Genève, London); efter b. gav man de närvarande tillfälle till samtal. Seden befästes i de reformerta församlingarna kring Rhens nedre lopp, och blev utgångspunkten för pietismens konventiklar. — För de b., som om vardagarna skulle hållas i kyrkan, gåvos nya bestämmelser i 1600-talets lutherska kyrkoordningar (t. ex. Sveriges Kyrkolag 1686 II § 7), men i praktiken fingo de ej den betydelse Luther avsett. Pietismens konventiklar minskade i sin mån intresset för dem. Även upplysningstiden bidrog till att antalet besökare vid veckogudstjänsternas b. alltmer avtog och, även om Schleiermacher i anslutning till Luther ansåg b. vara viktiga, förföll 346