BIBELHUMANISME småningom hela systemet. — Livskraftigare har pietismens sed att samla troende till bibelsamtal (collegia pietatis) visat sig vara. G. Tersteegens och J. A. Bengels analytiska b. utgöra värdefulla vittnesbörd om den allvarliga strävan att fördjupa sig i bibeln, som varit rådande i dessa kretsar. Väckelserörelsernas uppkomst på 1800-talet skedde i bibelrenässansens tecken (bibelsällskapen) och man visade stort intresse för b. (jfr predikningar avy C. O. Rosenius och andra företrädare för den nyevangeliska riktningen i Sverige, likaså det inflytande J. T. Becks biblicism utövat i Norden), dessa höllos dock även annorstädes än i kyrkorna. Inremissionsrörelsens uppkomst och den kristliga föreningsverksamheten (KFUM, KFUK, den kristliga studentrörelsen) ha från de reformerta kyrkorna utbrett intresset för bibelsamtal (bibelstudiegrupper) och tematiska bibeltimmar, vilka ha en fast position i det moderna församlingsarbetet. B:s uppgift. B. är populär exeges, som leder åhörarna att förstå och läsa bibeln. B. utreder enskilda bibelställens ordalydelse, geografiska och tidshistoriska begrepp och religiösa sanningar. Samtidigt ställer b. det enskilda, för tillfället behandlade bibelstället i ljuset av bibelns budskap i övrigt och »förklarar Bibeln med hjälp av Bibeln». Genom att i följd förklara hela bibelböcker ge b. en helhetsbild av deras budskap. I b. träder det undervisande momentet i förgrunden, men samtidigt anpassa de bibelns budskap efter åhörarna. Från predikan skiljer sig b. närmast därigenom, att b. låter hela bibelstället som sådant tala till åhörarna, medan åter predikan (också den analytiska) vanligen koncentreras kring textens huvudtanke och kerygma-prägeln är den förhärskande. De tematiska bibeltimmarna skilja sig från b. däri, att de behandla bibliska gestalter eller troslivets problem sedda som helhet. Det undervisande momentet intar också i dem en central plats. Litt.: P. Wurster, Die Bibelstunden (2 ed. Stuttgart 1921); G. Skagestad, Ordets tjeneste (Oslo 1934); H. P:son Backman—B. Rodhe—ÄÄ. Ström, 347 Bibelstudium. En handbok (2 ed. Sthm 1950); Y. Brilioth, Predikans historia (Lund 1945). M. S. BIBELHUMANISME (el. reformkatolicisme) kaldes humanismen* i kristelig udformning. Allerede den florentinske humanisme havde en kirkevenlig karakter og lagde vægt på studiet af kristendommens kilder, men da humanismen i 15. århundredes sidste halvdel nåede nord for Alperne, fik den et mere positivt kristeligt præg, idet den forbandtes med Windesheim erkongregationens og Brødrene af Fælleslivets »moderne» fromhed (devotio moderna) og kulturåbenhed. Ikke mindst indenfor de af brødrene påvirkede kredse mærkes nu en stærkere humanistisk strømning. Humanismens feltråb: Tilbage til kilderne, til antikkens litteratur, kunst og kultur, gælder også b., der ville genoplive den ældste kristendom og derfor kastede sig over studiet af bibelen og kirkefædrene. Tyngdepunktet fik den i Nederlandene, repræsenteret af bl.a. Wessel Gansfort, Johan von Wessel, Pupper von Goch, Thomas à Kempis* og, den største af alle bibelhumanister, Erasmus* af Rotterdam. Efterhånden vandt b. indpas blandt byernes dannede borgerskab. I Tysklands opblomstrende handelsbyer dannedes indflydelsesrige humanistkredse, bl. a. i Augsburg og Nürnberg. Af tyske humanister må nævnes Rudolf Agricola, skolemanden Jakob Wimpfeling, filologen Johan Reuchlin og kunstnere som Albrecht Dürer og Matthias Grünewald. I Basel fik forlæggeren Frobenius og maleren Hans Holbein stor betydning. Først langsomt kom b. til at præge universiteterne, bl. a. Wien og Erfurt. Den franske b.s fremragende repræsentant er Lefèvre (Faber Stapulensis). Også i England udbredtes b.s tanker (John Colet, Thomas More »Utopia»). I Danmark fik b. stor historisk betydning for overgangen fra middelalder til reformation (Poul Helgesen’, Christiern P edersen m.fl.a.). Poul Helgesens teologi blev dog et uholdbart mellemstandpunkt; hans disciple blev reformationens ivrige forkæmpere. Om b.s indflydelse i Sverige vid- 348