(eller tropologiska) ställer krav, och den mystiska (eller anagogiska) försätter människan i omedelbar förbindelse med den himmelska världen. Det i vår tid resta kravet på en pneumatisk b. vid sidan av den vetenskapliga betecknar en återgång till mystikernas föreställning av b. som anagogi med frälsande och gudomliggörande effekt. Gentemot nämnda metoder ser den nyare evangeliska b. som sin uppgift att försöka fatta (exegetiken) och till åhöraren förmedla (den praktiska förkunnelsen) det bibliska budskapet så som det självt ville bli uppfattat av dem som det först bars fram till. Därvid gäller det såväl för exegetiken som för förkunnelsen att få ett grepp om det bibliska budskapet i dess levande egenart, och för detta ändamål måste man låta bibeln främst förklara sig själv. Denna princip (bibelns analogi) hävdades bl. a. av Luther, Bengel och den bibelteologiska riktningen i dess kamp mot rationalismens omtolkning av bibelordet. Den gren av exegetiken som klarlägger metoderna för en riktig b. kallas hermeneutik. All metodisk b. måste grunda sig på en tillförlitlig text, utvunnen genom jämförelse av de bevarade handskrifterna (textk ritik), och på en riktig uppfattning av de bibliska skrifternas litterära art och syfte (biblisk litteraturhistoria). Därnäst måste utläggaren behärska de språk på vilka bibeln är skriven och tänkt (hebreiska, arameiska och hellenistisk grekiska), helst också de äldsta översättningarnas språk. Luk. 14:28: »Om någon av eder vill bygga ett torn» blir begripligare om man vet att ordet xúpyos, »torn», på Jesu tid fått betydelsen »magasin». Ordens innebörd åskådliggöres ytterligare genom den kunskap som förmedlas av arkeologi, geografi och historia. Den andliga miljön belyses av religionshistorien, och bibelns eget inre tankesammanhang, varav de enskilda yttrandena äro led, av bibelteologien *. Den vetenskapliga exegetikens uppgift är att sammanfatta och mot varandra rätt avväga hjälpvetenskapernas re- 361 BIBELTOLKNING sultat. Detta är icke lätt, eftersom vinningarna inom olika vetenskaper inte alltid hålla jämna steg. En följd härav äro de riktningar och skolor som för längre eller kortare tid sätta sin prägel på b. Den historiska metoden och de många fynden av nya bibelhandskrifter bildade förutsättningen för den historisk-kritiska skolan under förra seklets senare hälft (Wellhausen, Harnack* o.a.). Förtrogenheten med de orientaliska religionerna, hellenismen och senjudendomen gav kring sekelskiftet den religionshistoriska skolan en ledande ställning (Gunkel, Gressmann, Reitzenstein, Bousset, J. Weiss o. a.). Vid tiden för första världskriget blev det litteraturhistoriens tur att komma med nya synpunkter genom den s. k. formhistoriska metoden (Gunkel, K. L. Schmidt, Dibelius, Bultmann o. a.). Tack vare resultaten av omfattande utgrävningar och fynd av handskrifter (lertavlor och papyrer) utvecklade sig jämsides med de nämnda en mera utpräglat filologisk-arkeologisk riktning (Dalman, Deissmann, Albright o. a.). Av aktuella strömningar inom nordisk b. bör främst nämnas den traditionshistoriska Uppsala-skolan (Nyberg, Widengren, Engnell o. a.), som betonar den muntliga traditionen och de kultiska mönstren som formbildande och idébärande element. — Också tidens allmänna tänkesätt och filosofiska strömningar ha påverkat b. Den historisk-kritiska b. gick i allmänhet i den liberala kulturoptimismens och utvecklingslärans tecken, den religionshistoriska skolan betonade starkt avståndet mellan bibelns värld och vår, ett avstånd som den dialektiska teologiens b. (Barth, Bultmann o.a.) försökte övervinna genom anknytning till den då frambrytande existentialisfilosofien * (Heidegger o. a.) i förening med en på det formhistoriska betraktelsesättet baserad frigörelse av det nytestamentliga budskapet från dess historiska underlag och förutsättningar (jfr nedan, sista stycket). Den nutida praktiska b. står inför svåra problem. Den kan inte nöja sig med en rent historisk förståelse och beskrivning 362