de helt enkelt övertogos i de latinska b. Men snart gjorde sig behovet gällande av en övers. till latin. En eller flera sådana översättningar (om deras antal råder ännu ingen enighet) kommo till stånd, enligt den vanligaste åsikten i Afrika. De äldsta till oss bevarade resterna gå knappast längre tillbaka än till år 200. Efter ett ställe hos Augustinus (De doctrina christiana 2:15) har man brukat sammanfatta resultaten av all latinsk bibelöversättarverksamhet före Hieronymus" med namnet Itala, men i yåra dagar brukas riktigare beteckningen Vetus Latina. Utmärkande för denna förhieronymiska övers. är den slaviska troheten mot originaltexten och den vulgärlatinska prägeln i ordval, formlära och syntax. Handskrifterna innehålla endast enstaka böcker, vartill komma större eller mindre partier från kyrkofäderna. Bekvämast tillgänglig är texten i Bibliorum sacrorum Latinæ versiones antiquæ seu Vetus Italica, ed. P. Sabatier, 3 bd, Reims 1743— 49, supplerade av Old Latin Biblical texts, Oxford 1883, och Collectanea Biblica, Rom 1912 ff. Av den av Erzabtei Beuron påbörjade ed. Vetus latina har hittills endast utkommit en handskriftsförteckning och en del av Genesis, Freiburg i. Br. 1949—50. — En ny period i de latinska b:s historia inträder med Hieronymus. Han fick år 383 påven Damasus’ uppdrag att avhjälpa bristerna i tidigare latinska b. Den ledande grundsatsen för honom blev att med bibehållande av så mycket som möjligt av dessas ordalydelse rätta uppenbara felaktigheter. Ingreppen blevo också av mycket varierande omfattning. Sedan Hieronymus reviderat N. T. och, efter Septuaginta, Psaltaren, vilken senare revision icke ingår i Vulgata men fått rum i den romerska liturgien under namn av Psalterium Romanum, grep han sig an med övers. av hela G. T. från den hebreiska grundtexten. Hieronymus’ övers., gemenligen kallad Vulgata, är inte utan brister, men dess förtjänster äro så obestridliga, att det var fullt rättvist, att den, trots starkt motstånd på sina håll, slog igenom som den romerska kyrkans bibel, ehuru officiell bekräftelse härpå inte följde förrän vid mötet i Trident 1546. Detta skedde s.a.s. i sista 369 BIBELÖVERSÄTTNINGAR stund, eftersom en hel rad andra latinska b. under tiden sett dagen, bl. a. Erasmus Roterodamus’. En tillsatt kommission fastställde texten, men denna ändrades egenmäktigt på flera ställen av påven Sixtus V, vars tryckta ed. efter Sixtus’ död indrogs och av Clemens VIII ersattes med ed. av 1592, 1593 och 1598, vilken sistnämnda, Vulgata Clementina, är den romerska kyrkans normaltext. En vetenskaplig edition (av N. T., hittills endast delvis) utgavs av J. Wordsworth och H.J. White, Oxford 1889 ff.; handuppl. av hela N. T., London 1912. 1907 tillsatte Pius X en Vulgatakommission med uppdrag att återge bibeln i den form den ursprungligen fått genom Hieronymus. Det jättelika företaget uppdrogs åt benediktinorden. Med hänsyn till Wordsworth— White’s ed. av N. T. har början gjorts med G. T., och sedan 1926 har av Biblia sacra iuxta latinam versionem i Rom utkommit en rad av G.T:s böcker under ledning av H. Quentin. Syriska. Omkr. 160 samarbetade syrern Tatianus de 4 evangelierna till en numera icke bevarad evangelieharmoni (Diatessaron), och kort därefter blevo de 4 evangelierna var för sig översatta till syriska. Den syriska kyrkans bibel och den närmaste motsvarigheten till Vulgata blev den s.k. Peschitta (=den enkla, klara), vilken utträngde Diatessaron och övriga syriska b. Den är verkställd efter den gammalsyriska b., den grekiska och hebreiska grundtexten, samt föreligger i ett stort antal handskrifter. De 4 evangelierna med latinsk övers. äro tryckta i Tetraeuangelium sanctum juxta simplicem Syrorum versionem ed. G. H. Gwilliam, Oxford 1901; hela N. T. (utom 2 Petr., Jud., Joh. 2 och 3 och Upp.) i The New Testament in Syriac, London 1905—20. — Från början av 400-talet härstammar en monofysitisk syrisk b., föranstaltad av biskop Philoxenus och därav kallad Philoxeniana, av vilken dock endast obetydliga delar bevarats (tryckta i ovannämnda The New Testament in Syriac). En i sin tur reviderad ed. av Philoxeniana är den 616 avslutade s.k. heraklensiska (charklensiska) redaktionen. Någon modern vetenskaplig 370