klassiske vendinger. Der oversetteren hadde med et litteraturløst språk å gjøre, har misjonærene dessuten måttet lære folket lesekunsten. Når et språk ikke eier ord for et begrep som skal oversettes, har man fire muligheter: 1) Oversetteren kan nytte et fremmedord slik vi har det i våre bibler (tabernakel, tempel, synagoge). 2) Bedre er det å lage nye ord. På madagassisk har man således for evangelium et ord som betyr »godt budskap». 3) Man kan bruke et ord som ikke har hele det bibelske innhold og »sublimere» det gjennom forkynnelsen slik vi har gjort det med ordet kjærlighet som brukes både om den naturlige og guddommelige kjærlighet. 4) Man kan oversette etter meningen: »Se til blomstene på marken» kan det hete der det ikke finns liljer. Der folket på forhånd har et skriftspråk, blir det særegne problemer: Man har et større ordforråd, et mer utviklet språk, men ofte et innviklet alfabet og skrifttegn. Hovedord som Gud og Den hellige ånd har det ofte vært vanskelig å finne egnede ord for. Mange ganger har det vist seg at de ord som misjonærene først tok i bruk, ga leserne hedenske assosiasjoner. En oversettelse til et levende språk må av og til revideres. Ved siden av arbeidet med nye overs. er misjonærene opptatt med et stort revisjonsarbeid i alle deler av verden. Til deres hjelp utgis tidsskriftet »The Bible Translator», redigert av Eugene A. Nida. Litt.: The book of a thousand tongues. Ed. by E. M. North (New York og London 1938); C. Skovgaard-Petersen, Bibelen paa de tusind Sprog (Khvn 1935); E. A. Nida, Bible translating (New York 1947); The translated Bible 1534— 1934. (Philadelphia 1934); Norske misjonærer som bibeloversettere. Red. av ĦH.Chr. Mamen. (Oslo 1950); N.Dahlberg, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bibelöversättningar i Ostafrika (i Svensk Missionstidskrift 1941); 7T. Holmberg, Svenskars insats i bibelöversättningsarbetet på missionsfälten (i Svensk Missionstidskrift 1942). H. Chr. M. BIBLICISM. Med b. förstås en strävan att göra det bokstavligt eller »realistiskt» fattade bibelordet till enda norm för den kristna tron eller livsföringen eller för bådadera. I regel utvecklas därför b. an- 13 385 BIBLICISM tingen i en dogmatiskt-spekulatiyv (apokalyptisk) eller i en moralistisk (legalistisk) riktning, men omfattar icke sällan båda dessa tendenser. Den romerska kyrkouppfattningen, som tillmäter traditionen en avsevärd roll, utesluter varje form av extrem b. I stället präglade denna så mycket mera de mot kyrkan kritiska rörelserna under medeltiden. Mot kyrkans rikedom och prakt åberopade de det evangeliska kravet på ett liv i Kristi fattiga livs efterföljelse. Valde nser o. a. betraktade bibeln som enda norm för lära och liv och ivrade för bibelöversättning och bibelkunskap. Wyclif förkunnade skriften som enda grund för tron och som gudomlig lag också för det världsliga regementet. Hos Joakim av Floris antog b. en apokalyptisk och fantastisk gestalt. I den h u sitis ka rörelsen förenades apokalyptiska och legalistiska element. Den radikalaste riktningen ville med stöd av den gammaltestamentliga lagen förverkliga ett idealsamhälle, vars konturer dragits upp med ledning av medeltida naturrätt och kristen apokalyptik. Trots förföljelse och bibelförbud levde b. vidare hela medeltiden igenom och bröt åter mäktigt fram i reformationstidens döparrörelse. I princip var även Luther en företrädare för b. Han satte bibeln på den plats som i kyrkan intogs av påven, för honom var Ordet Guds ställföreträdare på jorden. Men i praktiken var han icke biblicist. Skriften skänkte honom visshet om nåden, och ur den härledde han den fritt framvällande kristna livsgestaltningen. Han hämtade ur Skriften en helhetssyn, men han nyttjade den varken som dogmatisk eller som moralisk lagbok. Däremot anknöt Zwingli direkt till äldre uppfattningar om bibeln som inspirerad ofelbar trosurkund och enhetlig gudomlig lag, och genom Bucers inflytande kom b. att behärska såväl Calvins livsgärning som den engelska reformationen. Calvin ville organisera hela det mänskliga livet religiöst, i nödfall med tvång, med bibeln som den gudomliga lag som reglerade både lära och vandel, medan den ang- 386