BIBLICISM likanska kyrkan, i närmare anslutning till Bucer, betraktade G. T. som en tillämpning av »naturens lag» (lex naturae) på Israel, såsom filosofien var det för grekerna eller den romerska rätten i Rom. Därigenom sammanföll den gammaltestamentligt-kristliga moralen med de grekiska kardinaldygderna, en förbindelse som satt sin prägel på engelskt andeliv intill våra dagar. Syntesen av b. och lex naturae upplöstes redan på 1600-talet, dels i deismen, som erkände den kristna tron och moralen blott så vitt de överensstämde med naturens lag, dels av Cromwell, som försökte organisera den enskildes och nationens liv enbart enligt den kristna idén, kompletterad med G.T., men utan lån ur naturrätten. Efter Cromwells misslyckande har kravet på en rent biblisk moral rests blott inom trängre samfund och begränsats till dessas egna medlemmar. Pietismen var i sina flesta yttringar b. i ordets strängaste bemärkelse. Det religiösa livet skulle näras endast med bibeln, som uppfattades nästan som ett levande väsen, en personlig rådgivare, som man dagligen umgicks med och sökte svar hos i alla viktiga frågor. Därigenom förlorade bekännelsen och dogmat sin tidigare betydelse för fromheten: gudstjänsten, kyrkans författning, de troendes vandel skulle rätta sig efter ur bibeln mer eller mindre mekaniskt hämtade föreskrifter. — I en i dogmatiskt avseende fruktbarare riktning utvecklades b. av Bengel (d. 1752), som betraktade bibeln som den inspirerade källan till kunskap om Guds i tusenårsriket utmynnande frälsningsplan. Hans tankar utbyggdes av Collenbusch (d. 1803) till ett frälsningshistoriskt, bibliskt-realistiskt system, medan Oetinger (d. 1782), under inflytande bl. a. av Jakom Böhme och Swedenborg, böjde om dem i teosofisk riktning. Väckelsen i början på 1800-talet gav b. ny livskraft. Dess stora lärofader blev Johann Tobias B e c k* med sin mystisk-teosofiska realism. Den av honom inspirerade b. undviker i allmänhet att göra bibliska tankar till dogmatiska lärosatser, men re- 387 presenterar ändå en bestämd kristendomsuppfattning. Den finner i bibeln en uppenbarelse av Guds tankar och råd för den i dess hemligheter invigde, varigenom bibeln blir kunskapskällan för en uppenbarad metafysik, vars utsagor teologien bearbetar oberoende av den profana vetenskapen, som inte har någon talan på detta område. Besläktade tankegångar förekomma fortfarande, bl. a. i finsk teologi. Väckelsens odogmatiska b. framkallade på konservativt kyrkligt håll en strävan att binda det teologiska arbetet fastare vid bekännelsen och återknyta förbindelsen mellan konfessionell teologi och levande fromhet (repristinations- el. bekännelseteologien). I Finland framträdde detta i motsatsförhållandet mellan den evangeliska riktningen och b. Numera pågår en utjämning mellan b. och konservativ bekännelseteologi. Som kritisk b. kunde man med visst fog beteckna ritschlianismen, så till vida som den, förkastande all anknytning till filosofisk världsförklaring, betraktade den i N.T. uppenbarade historiske Jesus som trons enda grund. Mot denna uppfattning hävdade Martin Kähler att den historiske Jesus är ouppnåbar för vetenskapen och att det enda gripbara är resultatet av hans verksamhet, näml. den av apostlarna förkunnade kristustron, som det därför gäller att acceptera. Också detta torde få betecknas som en form av kritisk b. En okritisk, dogmatisk b. är däremot utmärkande för den amerikanska fun damentalismen, vars främsta läropunkt är att bibeln på originalspråket är en av Gud inspirerad ofelbar och slutgiltig auktoritet i alla tros- och lärofrågor och därför bör tagas efter bokstaven. Detta kan synas entydigt och klart, men då även den enklaste förståelse av bibeln vilar på en tolkning av den, innebär fundamentalismen att en subjektiv bibeluppfattning dekreteras som bindande norm. — Som fundamentalism betecknas ofta också en bibeltolkning, som principiellt avvisar den kritiska bibelforskningens berättigande och resultat. Vid sidan av den dogmatiska b. förekom- 388