mer fortfarande på olika håll även den legalistiska, mest som en benägenhet att åtminstone till synes godtyckligt välja ut någon eller några satser ur bibeln och hävda dem som absoluta krav (vägran att avlägga ed, göra militärtjänst, viga frånskilda o. s. v.). Till denna typ hörde bl. a. Leo Tolstoj. Litt.: Läroböckerna i kyrkohistoria, t. ex. G. Krüger, Handbuch der Kirchengeschichte I—IV (2 ed. Tübingen 1923—1931, de avsnitt som behandla ovan nämnda personer och företeelser); M. Kähler, Biblische Theologie (i Realencyklopädie für protestantische Theologie und Kirche, II, s. 192 ff., 3 ed. Leipzig 1897); E. Troeltsch, Protestantisches Christentum und Kirche in der Neuzeit (i Hinneberg, Kultur der Gegenwart I, 4. 1, 2 ed. Leipzig 1909, se registret, ordet Bibel); A. Harnack, Lehrbuch der Dogmengeschichte I—III (4 ed. Tübingen 1909—1910, se registret). R. Gg BIBLISK HISTORIESKRIVNING. 1. G.T. De historiska böckerna i G. T. äro egentligen icke historieskrivning i modern mening. Med autentiskt källmaterial blandas myt-, legend- och sägenartat stoff, utan att G. T. självt synes göra någon principiell skillnad dem emellan. Historisk kritik av källorna saknas, och då försök göras att se det inre sammanhanget i händelserna, leda de till en ganska schematisk historiesyn (se nedan). Sägenmaterialet är mest framträdande i Moseböckernas berättande partier, där det praktiskt taget helt dominerar. Stoffet har här en lång tid traderats muntligt och därunder säkerligen betydligt omformats och stiliserats. Problemet är, huruvida det samlats till större enheter (källskrifter) före den slutgiltiga redaktionen eller om denna direkt bygger på de muntliga traditionerna (se Moseböckerna). Så mycket är säkert, att vi här bl. a. möta »historiska» traditioner som avspegla och motivera en senare tids förhållanden, och traditioner, som framställa stam- och folkhistoria i form av berättelser om stamfäder (ex. patriarkerna). Det senare är en form av orientalisk »historieskrivning», som också är känd från arab. beduinstammar. Urvalet och anordningen av traditionerna äro bestämda av utkorelsetanken: från skapelse- 389 BIBLISK HISTORIESKRIVNING och syndaflodsberättelsernas universella perspektiv förtränges synfältet alltmer, och allt syftar fram mot utväljandet av egendomsfolket Israel. På fastare historisk mark befinna vi oss i det s. k. deuteronomistiska historieverket, som omfattar Jos., Dom., 1 och 2 Sam. samt 1 och 2 Kon. och till vilket 5 Mos. enl. vissa forskare är att betrakta som en inledning. För de tidigare perioderna dominerar det på muntlig tradition vilande sägenartade stoffet — här böra också legenderna kring profeterna Elia och Elisa nämnas — medan längre fram annalistiska krönikor, listor av olika slag o. d. tjänat som källor — i Kon. hänvisas flera gånger till Juda, resp. Israels konungars krönika. Den s. k. tronföljdshistorien i 2 Sam. 9—20 och 1 Kon. 1—2 anses av många vara ett ögonvittnes berättelse. Men allt stoff ställes här in under en samlande enhetlig historiesyn: verket vill visa hur nationella olyckor varit orsakade av folkets synd och otrohet mot Jahve, medan bättring och lydnad fört med sig upprättelse och politisk framgång. Denna ständiga växelverkan framhålles upprepade gånger uttryckligen, i regel i redaktionella notiser som sammanbinda de olika traditionerna eller källorna. Denna s. k. deuteronomistiska historiesyn är visserligen ej något alldeles enastående: ansatser till ett liknande betraktelsesätt finnas i en del babyloniska texter och i viss mån även på den moabitiska Mesa-stenen, men konsekvent genomförd möter den blott i Israel. Den är ett försök att klargöra sammanhanget i de historiska händelserna i ljuset av vedergällningens princip. Trots sin schematism representerar den den äldsta kända pragmatiska historieskrivningen. En helt annan karaktär har det kroniŷistiska historieverket,1och2Krön., Esra och Neh. Huvudintresset ligger här på frågor som röra templet och tempelkulten, och konungarna bedömas gärna efter sin ställning till dessa ting. En följd härav är också att Nordriket helt lämnas åsido och blott Juda rikes historia behandlas. I bedömningen av historien framstår David och 390