BILLING o. 1. er forbudt. Ikonerne, den greskortodokse kirkes kult-billeder av Kristus, jomfru Maria eller helgener, er vanligen malerier. I de gresk-ortodokse kirkene er slike ikoner satt opp på ikonostasen, billedveggen som skiller koret, det aller-helligste, fra kirkerommet ellers. I hvert gresk-ortodoks hjem bør også finnes et hjørne for ikoner. I Vesten hevdet man i almindelighet at b. var nyttig som et pedagogisk hjelpemiddel for menigmann som ikke kunne lese, men i realiteten ble forholdene her i middelalderen ikke stort bedre enn i Østkirken. Også Romerkirken hevder at man bare skal vise b. ære (honor et veneratio), men ikke tilbedelse (adoratio), som bare tilkommer Gud. 5. Det evangeliske syn. I 16. århundre gikk reformatorene hver sin vei idet Zwingli og Calvin stort sett fordømte b. som avguds-b. Denne puritanske holdning preger ennu for en del de reformerte kirkehus. Derimot ønsket Luther og hans medarbeidere å beholde b. i kirken — de ville bare hindre b.-dyrkelse. De skred derfor med fast hånd inn mot b.-stormerne i Wittenberg i 1521. Også i de nordiske kirker var der enkelte spredte tilløp til b.-storm tidlig i reformasjonstiden, men disse ødeleggelser var små sammenlignet med det 19. århundres hvittekoster, salg av kirkeinventar og nedrivning av kirker. Visse former for overtro i forbindelse med b. har funnet sted blandt landalmuen i Norge helt til midten av forrige århundre. Litt.: K. Schwarzlose, Der Bilderstreit (Gotha 1890; tendensiøs); H. Koch, Die altchristliche Bilderfrage (i Forschungen zur Religion und Literatur 10. Göttingen 1917); E. Bevan, Holy images (London 1940). H. F. BILLEDE, GUDS, se Imago dei. BILLING, Einar, (son till biskop Gottfrid Billing) 1871—1939, docent i Uppsala 1900, professor 1909, biskop i Västerås 1920. B. är i fråga om tankarnas djup, originalitet och hållbarhet en av sin samtids främsta teologer, ehuru ännu föga känd utanför Sveriges gränser. Hans forskningar gälla främst två områden: Bibeln och Luther. I 395 allt sitt arbete har han sin egen tids aktuella situation i sikte, och han vill icke väja för de problem, som ställas av exempelvis bibelkritiken, naturvetenskapen eller arbetarrörelsen. Då han går till Luther, är hans avsikt ej att blott återge ett i det förflutna liggande tankeinnehåll på ett korrekt sätt utan han låter i viss mån Luther svara på nuets frågor. Mitt i denna omformning av Lutherstoffet lyckas han tränga mycket djupt ner i Luthers tankevärld. Hans analys av Luthers kallelsebegrepp har sålunda karaktären av en nyskapelse i förhållande till det historiska materialet, samtidigt som några av reformationens mest elementära tankar, främst förlåtelsetanken, därigenom levandegöres för vår tid med en kraft, som vida överträffar referatets. Bakom detta billingska förfarande, som är medvetet, ligger en bestämd syn på bibelns egenart och teologiens uppgift. Samma grundsyn bär upp B:s folkkyrkotanke. Bibelns egenart framträder enligt B. bäst. om man som jämförelsematerial väljer den klassiska grekiska filosofien, inom vilken det gudomliga är ett vilande vara, som man kommer närmare ju mer man förmår bortse från växlingen i sinnevärlden. Bibelns Gud är historiens och handlingens Gud. På grekisk mark är upptäckten av begreppet (det allmänna) utgångspunkten. Skall man för Israels del nämna en lika avgörande utgångspunkt, så får det bli räddningen ur Egypten och tåget genom Röda havet. Grekerna sakna möjlighet att från sin utgångspunkt tankemässigt bearbeta sin historia, något nytt kan aldrig bli till, man kan blott med tanken nå in till det som är. Profeternas ord till sitt folk äro däremot ingenting annat än historietolkning, Gud gör ständigt nytt och leder mänskligheten mot ett mål. På denna bibliska linje står Jesus Kristus, som själv fattar sin uppgift som en av Fadern given gärning och som sedan också, t. ex. av Paulus, tolkas icke såsom en läromeddelare utan som en bärare av Guds handlingar med mänskligheten. När den moderna bibelkritiken kunde skaka kyrkan, så berodde detta enligt B. delvis på att vi kommit bort från den bibliska 396