BILLING Gottfrid Billing. B. fostrades i ett av den nyevangeliska väckelsen präglat ämbetsmannahem, och redan här väcktes B:s intresse för kyrkliga spörsmål. Sin teologiska position fann han under studieåren i Lund under inflytande av den lundensiska högkyrkligheten (S. L. Bring, E. G. Bring, W. Flensburg). Gentemot den lågkyrkliga synen på kyrkan som en sammanslutning av de troende framhöll B. kyrkan såsom den av Gud upprättade frälsningsanstalten och det av Gud insatta ämbetet såsom bärare och förvaltare av nådemedlen, av vilka tron är beroende. Pedagogisk begåvning, dialektisk skärpa och slagfärdig humor gjorde B. till en uppburen universitetslärare. Hans anseende och praktiska läggning förde honom snart fram till kyrkligt ledande ställningar. Därvid blev B. vida mer än ledaren för en viss kyrklig fraktion. Hans religiösa barndomsintryck utövade alltfort sin verkan. Hans predikningar, koncentrerade kring temat synd och nåd, väckte anklang även hos väckel- 399 sens folk. En del av väckelsens ström fördes in i kyrkliga och lutherska banor. Erfarenheter från det praktiska arbetet och mötet med de uppsvenska frireligiösa rörelserna under biskopstiden i Västerås modifierade B:s uppfattning om vad som var önskvärt och uppnåeligt för kyrkan. De juridiska dragen i hans kyrkoteori bortföllo och ersattes med en rent religiös motivering. B. framstod med tiden som »symbolen för en fromhet och kyrklighet, som i sig upptagit något av det bästa från både hög- och lågkyrkligt håll» (Newman). Han var också beredd att acceptera ungkyrkorörelsens (med hans eget besläktade) folkkyrkoideal och de nya former för kyrkligt arbete, som kommo i bruk efter sekelskiftet. I riksdagen och kyrkomötet hade B. under många år en stark, ofta dominerande ställning. Förmågan att skilja väsentligt från oväsentligt och sammanjämka stridiga meningar, snabbheten i repliken och beredvilligheten att taga ansvar i svåra avgöranden samverkade härtill. Bakom hans politiska engagemang låg den lutherska synen på överheten som en Guds tjänare. Det gällde att inom den historiskt givna ordningens ram värna de möjligheter, kyrkan hade att ìi frihet bära fram evangelium till hela folket. Vid den stora bekännelsedebatten under 1893 års kyrkomöte var det B. som bestämde utgången. Gentemot dem som förordade en kort och juridiskt bindande bekännelse hävdade B., att man icke borde binda människor vid vare sig stora eller små böckers bokstav. Denna uppseendeväckande strid har betecknats som »en lutherdomens självhävdelse och därmed också en religiös självhävdelse» (Rodhe). I motsättningen omkring sekelskiftet mellan konservativ och liberal teologi stod B. avgjort på de gammalkyrkligas sida. Dock erkände han den kritiska forskningens existensberättigande och hoppades, att resultatet till sist skulle bli »en fastare och friare tro på Skriften såsom Guds ord». B. ville helst möta alla människor med förtroende. I full konsekvens med sin hållning 1893 genomdrev B. vid kyrkomötet 1903, med hänsyn till de blivande prästernas be- 400