tänkligheter, en mera evangelisk (i motsats till juridisk) formulering av prästlöftet. Även i riksdagen såg B. som sin uppgift, att värna om den lutherska traditionen och avvärja den nya tidens sekulariseringssträvanden. B. försvarade ivrigt det bestående samarbetet mellan kyrkan och staten, enär han ansåg att kyrkans evangelisatoriska gärning därigenom bäst tryggades. Trots sin intensiva allmänkyrkliga verksamhet såg B. sin huvuduppgift på det pastorala området. Som predikant förmedlade han den sydsvenska lutherska predikotraditionen, och utövade stort inflytande särskilt genom sina enkelt lutherska andaktsböcker. B. har bl. a. utgivit: Lutherska kyrkans bekännelse (1876—78), Om luthersk kyrkotukt (1880), En årgång högmässopredikningar (2 bd, 1887), Lutherska kyrkans bekännelseskrifter (1895, ny uppl. 1914), Betraktelser för var dag i kyrkoåret (1906— 07, ny uppl. 1910), För de gamla (1915, 12 uppl. 1949). Litt.: G. Billing, Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893—1906, utg. av C. Hallendorff (Sthm 1928); Gottfrid Billing, minnesord av H. Larsson, E. Billing och E. Aurelius (Lund 1926); H. B. Hammar, Gottfrid Billing (Sthm 1926); E. Newman, Väckelserörelser och kyrkoreformatoriska strävanden under 1800-talet (i Lunds stift i ord och bild, I, Sthm 1947); E. Petzäll, Gottfrid Billing som andlig talare och författare (Lund 1930); H. Pleijel, Svensk lutherdom (Sthm 1944); E. Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet (Sthm 1930); E. Rodhe, En kyrkoman i vardande (i Kyrkobygge och kärlekstjänst. Kyrkl. förbundet i Malmö 1919—44, Malmö 1944). A. Mn BIRGITTA, »den heliga», var dotter till lagmannen i Uppland, Birger Petersson, och föddes sannolikt 1303 på dennes gård Finsta. Tidiga religiösa intryck, förmedlade genom familjens tradition, ha förberett hennes senare utveckling. Efter moderns död uppfostrades hon en tid hos en moster, maka till östgötalagmannen Knut Jonsson på Aspenäs, och bortgiftes trettonårig med Ulf Gudmarsson, sedermera riksråd och lagman i Närke. Som husfru på dennes gods Ulvåsa blev B. den exemplariska husmodern, som enligt kyrkans föreskrifter vinn- 401 BIRGITTA lade sig om goda gärningar och började få anseende för helighet. I äktenskapet föddes åtta barn. Det uppges, att hon en tid varit hovmästarinna hos Magnus Erikssons unga drottning Blanche av Namur. Hon syntes i varje fall tidigt ha förvärvat ett starkt inflytande över konungaparet, vilket dock senare reagerade mot hennes något närgångna förmaningar. Tillsammans med maken vallfärdade hon till Trondheim och senare (1341—42) till Compostela. En tid vistades makarna vid Alvastra kloster, och här dröjde B. också efter mannens död 1344. Hon har denna tid stått under inflytande av sin biktfader, den lärde Linköpingskaniken d:r Matthias, men hon har också påverkats av den mystiskt präglade fromhet, som ännu levde i de svenska cistercienserklostren. Priorn Petrus Olavi i Alvastra blev en av hennes trognaste vänner. Ulfs död synes hos B. ha medverkat till en religiös kris, som lät hennes visionära anlag frambryta med elementär kraft. Även om många av hennes uppenbarelser ha karaktär av litterära produkter, är det tydligt, att hon själv liksom hennes omgivning var övertygad om att Gud valt henne till sitt språkrör. Själv ansåg sig B. kallad att vara Kristi brud, vilket uttryck dock hos henne har en nyktrare innebörd än hos andra mystiker. I medvetandet om sitt gudomliga uppdrag vände hon sig till ridderskapet med våldsamma domar över deras flärd och oandlighet, och gisslade prästernas försummelser. Härunder vann hon många fiender — ej minst stötte hon sig med de inflytelserika dominikanerna, men vann också på sin sida flera av kyrkans ledande män, såsom ärkebiskop Hemming och biskop Hemming i Åbo; den senare begav sig på hennes bud för att stifta fred mellan konungarna i England och Frankrike, möjligen även för att framlägga hennes uppenbarelser för påven i Avignon. Alltmer koncentrerades B:s intresse kring planerna på en klosterstiftelse. Den »nya vingård», som hon trodde sig fått uppdrag att plantera, skulle vara en ny orden, med dubbelklooster, där både kvinnor och män skulle få plats. Magnus Eriksson greps en 402