barelser gå tillbaka på hörselförnimmelser, än flera på fantasibilder, som framträtt med sällsynt styrka. Med den visionära begåvningen förbands hos B. en stor viljekraft och en praktisk begåvning av ovanligt slag. Det synes ha rått en egendomlig motsats mellan hennes medvetna personlighet, som präglats av tuktad ödmjukhet, och den våldsamma kraften i hennes »uppenbarelser»: hon har liksom sin omgivning levat i föreställningen, att hon i dessa endast var ett språkrör för Kristus och Maria. Den kritiska forskningen måste här se uppvällandet av ett ganska blandat material ur det undermedvetna själslivets djup, men tillika stanna i beundran inför kraften av B:s skapande fantasi. Drivkraften i B:s gärning var en flammande religiös nitälskan, som visserligen stundom lånade sin auktoritet åt ett religiöst program av aristokratisk prägel (så särskilt i förhållande till Magnus Eriksson). B. riktade en svidande kritik mot missbruken i kyrkan, och gjorde även påvarna till föremål för våldsamma angrepp. Hennes fromhet rörde sig likväl helt inom den medeltida åskådningens ram och präglades framför allt av hennes vördnad för Maria. Men denna har smält samman med en innerlig kärlek till Kristus, som gör den evangeliska historien levande och kulminerar i betraktelsen av passionen. Gemenskapen med den lidande Kristus är medelpunkten för hennes andliga liv, men leder icke till ett svärmiskt försjunkande utan till glad villighet att gå sin Herres ärenden. Detta starka, aktiva kallelsemedvetande ger B. en särställning bland medeltidens mystiker. Litt.: Den svenska texten till Uppenbarelserna finnes tryckt i Samlingar utg. av Sv. Fornskriftsällskapet (Sthm XIV: 1—5). I samma serie har också kanonisationsprocessen utgivits (Ser. 2:1, Uppsala 1924—31) av /. Collijn, Ett urval utgavs av R. Steffen (Sthm 1909). Den viktigaste äldre litteraturen har förtecknats av R. Steffen, art. Birgitta Birgersdotter, i Svenskt biografiskt lexikon, IV; /. Collijįn, Birgittinska gestalter (Sthm 1929); T. Schmid, Birgitta och hennes uppenbarelser (Lund 1940); Y. Brilioth, i Svenska kyrkans historia, II (Sthm 1941). En bred, delvis romantiserad skildring har givits av J. Jørgen- 405 BISKOP sen, Den hellige Birgitta af Vadstena I—II (Khvn 1941—43; sv. övers. Sthm 1942—44). Y.B. BISKOP OCH BISKOPSÄMBETE. Upp- komst. B:s-ämbetets uppkomst och urspr. uppgift har sedan sekler varit och är fortfarande föremål för ivrig diskussion, i vilken icke blott enskilda teologer utan även kyrkorna som sådana tagit livlig del. Man kan alltifrån reformationen räkna med två divergerande uppfattningar, en protestantisk och en katolsk, som båda mena sig ha stöd i bibeln. Enligt den romersk-katolska ståndpunkten, i huvudsak omfattad även av de ortodoxa kyrkorna och i flera punkter även av den anglikanska, fanns redan i nytestamentlig tid trenne »grader» inom kyrkans ämbete, nämligen b., presbyterer och diakoner. Även om namnen ¢èxtozonog OCh npe-Bútspog till en början kunde användas synonymt, som t. ex. då »församlingsföreståndarna» i Efesus enl. Apg. 20 v. 17 benämnas med det senare namnet och i v. 28 med det förra, voro dock presbyterernas och b:s ämbeten från början åtskilda. Endast åt b. och icke åt de alltifrån början b. underordnade presbytererna hade apostlarna överlämnat det ämbete i sin fulla myndighet, som de själva mottagit av Kristus, nämligen hans eget trefaldiga ämbete, präst-, läro- och herdeämbetet. Så långt tillbaka som traditionen ger vittnesbörd om kyrkans ämbete, betygar den enligt katolsk åskådning b:s ensartade ställning. B. var den högste och ende ledaren av församlingen i såväl kultiskt som administrativt avseende (det monarkiska episkopatet). Alla andra hade att taga sitt ämbete, sina uppgifter och sin myndighet från honom. Ignatius betygar sålunda (omkr. 110), att det monarkiska b:s-ämbetet finnes »intill jordens ändar». Han skiljer strängt mellan b., presbyterer och diakoner och inskärper nödvändigheten av lydnaden mot b. och enheten med honom: »En biskop, ett altare, en eukaristi». Detta har direkt praktiska konsekvenser: Endast där b.-ämbetet regelrätt finnes, d. v. s. traderat från b. till b. genom rätt vigning i icke avbruten följd (den apostoliska efterföljden, successio 406