BISKOP apostolica) finnes det rätta ämbetet, utan vilket kyrkan icke kan bestå. Om b:s-ämbetet i den rätta apostoliska successionen har denna för kyrkans bestånd avgörande betydelse, så är dock enligt romersk-katolsk åskådning icke var och en b. en rätt sådan, även om han i oavbruten efterföljd skulle vara en efterträdare till någon viss apostel. Det var åt hela apostolatet under aposteln Petrus’ ledning, som Kristus överlämnade sin myndighet. Blott det samlade episkopatet under påvens ledning äger apostlaämbetets hela myndighet. Endast de av påven konfirmerade och inom den romersk-katolska kyrkan vigda b. äro rätta b. Den protestantiska ståndpunkten utformades under reformationstiden i polemik mot Roms syn. Reformationen underkände åskådningen om ett särskilt b.-ämbete såsom skilt från presbyterernas redan på N. T:s tid, vilket därtill ensamt skulle ha övertagit apostlarnas uppdrag och myndighet. Presbyteroi och episkopoi voro i N. T. ett och detsamma ej blott till namnet utan till ämbetsuppgiften, den att vårda och leda församlingen. Såsom fornkyrkligt stöd härför åberopades Hieronymus’ uttalande i dennes kommentar till Tit. 1:5—7: »Idem est presbyter qui episcopus», b:s och presbyterns ämbete är (=i N.T.) ett och detsamma. Samtidigt erkändes emellertid, under åberopande av samme auktor, att kyrkan efter apostlarnas tid för att förhindra splittring och bevara kyrkans enhet gjort en uppdelning så att en av presbyterernabiskoparna fick ledningen över de andra och ensam behöll namnet b. Det monarkiska episkopatet var sålunda efterapostoliskt. Sin myndighet hade apostlarna överlämnat åt det i N.T. odelade ämbetet och dettas bärare, vare sig de buro namnet presbyterer eller b. Varje ordets förkunnare står därför i den apostoliska efterföljden, så länge han håller sig till apostlarnas lära. Den nyare exegetiska forskningen har i någon mån fört den kat. och den prot. uppfattningen om b.-ämbetets uppkomst närmare varandra. Om apostolatets auktoritet i urkyrkan har man mer och mer 407 blivit ense, liksom man mer och mer vågat betona den urkristna lokalförsamlingens enhetliga kultiska ledning. Men man har icke kunnat finna det led, varigenom den apostoliska myndigheten, som Rom hävdar, av apostlarna på Kristi befallning eller med hans avsikt överfördes till ett särskilt b.- ämbete, av vilket alla andra ämbetsbärare i N. T. skulle vara beroende, än mindre att detta överlämnande skedde genom en vigning förrättad av apostlarna och sedermera av biskoparna ensamma. Häremot strider fr. a. 1 Tim. 4:14, som talar om presbyterernas handpåläggning på Timoteus. Det monarkiska b.-ämbetet anses i regel fortfarande ha uppstått gradvis och spritt sig från kyrka till kyrka. Även om teorin om den apost. succ. klart framträder redan hos Irenæus, innebär den dock icke för denne, att kyrkan skulle vara bunden vid b. om denne råkade i villolära. I stället är det det kristna folkets plikt att i så fall taga avstånd från b. Successionen är sålunda enligt kyrkofäderna i första hand en lärosuccession och först i andra hand en vigningssuccession. Där anglokatolska teologer hävdat b.-ämbetets myndighet med hjälp av den oavbrutna vigningssuccessionen, ha de också haft svårt att hävda reformationens berättigande, d. v. s. rätten för kyrkan att taga avstånd från b., även när de levat i långvarig heresi. B.-ämbetet i de protestantiska kyrkorna. Medan den anglikanska kyrkan i huvudsak endast förkastade påvens överhöghet över b. och eljest behöll b.-ämbetet under bestämt hävdande, att det funnits »alltifrån apostlarnas tid», förkastade de reformerta kyrkorna (Calvin) b.-ämbetet överhuvud, då inget särskilt sådant ämbete, såsom skilt från presbyterernas, funnits i N.T. Under hävdande av att biskops- och prästämbetena »enligt gudomlig rätt» äro ett och detsamma, erkände de lutherska kyrkorna berättigandet av ett b.-ämbete »enligt kyrklig rätt» (Schmalk. art:s tillägg). På grund av de historiska betingelserna bevarades emellertid det särskilda b.-ämbetet ej på kontinenten utan blott i de nordiska kyrkorna, där i Sverige-Finland en av de sista 408