BISKOP Vad potestas ordinis — för att använda den äldre indelningen av b:s ämbete — beträffar, är b. i de nordiska länderna utövare av biskops- och prästvigning (vilka vigningar i Sverige överhuvud taget icke men i de övriga nordiska länderna in casu necessitatis kunna delegeras till annan än b.). Han ombesörjer i regel även övriga vigningshandlingar. Läroämbetet, potestas magisterii, är den nutida b:s viktigaste, utövad dels genom hans egen predikan det talade ordet intager en framskjuten plats i biskopsgärningen — dels genom tillsynen över dem som äga att predika. Härtill hör att övervaka prästernas fortsatta studier. Till herdeuppdraget, potestas jurisdictionis, hör uppgiften att vara pasžor pastorum med omvårdnaden om prästerna medelst förmaning och uppmuntran, uppsikten över församlingar och präster genom visitationerna, där b. genom förhör av ungdomen, överläggning med kyrkorådet, besiktning av kyrkor etc. samt vid visitationsstämman gör sig underrättad om tillståndet i församlingen. Vid prästmötet och övriga möten och konferenser möter b. prästerskapet och stiftets folk. B. är i Sverige självskriven medlem av kyrkomötet och tager del i biskopsmötet, en fri, icke kyrkorättsligt legaliserad, men sedan 1920-talet årligen sammanträdande konferens mellan landets biskopar. För Danmarks del kan b:s gärning sammanfattas sålunda: 1) B. ombesörjer stiftets kyrkliga administration tillsammans med kyrkoministeriet och menighetsråden. 2) B. är ordinator och avger förslag vid tillsättandet av prästtjänsterna. Utan b:s »kollats» kan ingen präst tillträda ett ämbete. 3) Genom visitationerna är b. med i stiftets andliga liv som predikant, genom samtal med ungdomen, förhandlingar med menighetsråden etc. 4) B. är pastor pastorum. I Norge omfattar b:s ämbetsuppgifter 1) läro- och predikouppdraget, 2) tillsyningsuppdraget, som utövas fr. a. genom visitationer i varje stiftets församling minst vart sjätte år, 3) ordinationer och utfärdan- 411 de av »kollatser», 4) rådgivning åt kyrkodepartementet i olika ärenden bl. a. vid prästtillsättningarna samt 5) tillsättande av hjälppräster och klockare. Biskopsval. Medan b. till en början valdes av församlingen — enl. kat. åskådning insattes de första biskoparna av apostlarna med hänsynstagande till församlingens vilja (belägg: Tit. 1:53 och Apg. 14:23) eller av kļlerus och församling med bifall av grannb., kom valet senare mer och mer att bli klerus’ ensak, speciellt det i b:s-stiftets huvudkyrka tjänstgörande prästerskapets, vilket kom att bilda domkapitlet. Rätt kanoniskt b:s-val skulle tillgå så, att domkapitlet ensamt valde, varefter påven konfirmerade. Den världsliga överheten ville dock ha inflytande på b.-utnämningarna, vilket bl.a. frambragteinvestiturstriden mellan kejsare och påve (1000—1100-talen), varför kanon. b:s-val voro de vanliga först under den senare medeltiden. Efter reformationen övergick utnämningen av b. i de nordiska kyrkorna till konungen. Medan i Danmark-Norge de kungliga utnämningarna skedde utan föregående val, återinfördes efter en tid b.-val i Sverige-Finland (Kyrkoordningen 1571) men nu förrättat till en början av prästeståndet vid riksdagarna och sedermera (Kyrkolagen 1686) av resp. stifts prästerskap och dess domkapitel. Av tre av dessa på förslag uppsatta utnämner konungen en. Vid förslaget till ärkebiskop medverkar samtliga domkapitel och ärkestiftets präster. I Danmark utnämndes till 1922 b. direkt av konungen. Numera väljes b. av stiftets präster och menighetsråd. Får någon mer än 3/4 av rösterna skall han utnämnas, eljest utnämner regeringen vilken som helst av kandidaterna. Hittills har alltid den av flertalet valde utnämnts. I Finland väljes b. av stiftets präster jämte en lekman från varje församling och presidenten utnämner en av de tre med högsta röstetalet. I Norge utnämnes b. av konungen dels efter föregången rådgivande omröstning, i vilken deltaga alla landets prostar (sedan 1841), de teologie professorerna och de ordi- 412