BORGÅ STIFT og til dels endog de fleste engelsktalende kirkers gudstjeneste. De episkopale kirker i Skottland, Irland og Amerika har reviderte utgaver av bønneboken. B. inntar omtrent samme stilling innenfor »The Anglican Communion» som Augsburgske bekendelsen innenfor de evangelisk-lutherske kirker. Den er oversatt til mange språk, bl. a. til dansk (ved Th. G. Repp, Khvn 1849). Litt.: Liturgy and worship ed. by W. K. Lowther Clarke and C. Harris, (5 ed. London 1943); W. H. Frere & F. Procter, A new history of the Book of C. P. (mange utg. bl. a. London 1941). H.F. BORGÀ STIFT. 1. Det gamla B. Finland bildade i sin helhet ett stift, Äbo stift, ända tills detta 1554 delades i två, varvid Viborg blev säte för biskopen i det östliga stiftet. Genom freden i Nystad 1721 kom en del av stiftet med själva stiftsstaden under ryskt välde. Genom kunglig resolution förlades stiftsstyrelsen år 1723 till Borgå (c:a 5 mil öster om Helsingfors). Genom 1743 års fred förlorade stiftet åter flera församlingar. Men sedan Finland 1809 bundits vid Ryssland, förenades de lutherska församlingarna i landets östligaste del 1812 ånyo med stiftet. Genom att Finland under 1800-talet fick två nya stift, reducerades B. så, att det vid ingången av det tjugonde seklet omfattade blott Nylands och Tavastehus län och smärre delar av Vasa län. Vid stiftsregleringen 1923 flyttades B. till Tammerfors, varvid det behöll blott sina finskspråkiga församlingar utökade med några nya. Det gamla B. uppvisar några biskopar, som intaga en bemärkt plats i landets kyrko- och kulturhistoria: Johannes Gezeliu s* »Nepos» (d. 1733), ivrigt verksam för kyrklig organisation och sedlig ordning, för folkets och prästernas bildning efter stora ofredens förvirring, Daniel Juslenius (till 1744), varm finskhetsvän, Frans Ludvig Schauman (d. 1877), skaparen av Finlands kyrkolag av 1869, H e rmanRåbergh (d.1920), kyrkohistoriker och främjare av inremissionen, och Jaa kko Gummerus*, framstående kyrkohistoriker, som 1923 med stiftet överflyttade till Tammerfors. 435 2. Det nya B. Den finlandssvenska kyrkliga samlingsrörelse (se Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland), som framträdde kring frihets- och inbördeskriget 1918, ställde som sitt främsta mål ett svenskt biskopsstift. Genom ett sådant skulle de svenska församlingarna och det svenska kyrkliga arbetet få en egen ledning och rikare utvecklingsmöjligheter. Efter ett visst motstånd i riksdagen segrade denna tanke, och med Borgå som stiftsstad begynte det svenska stiftet sin verksamhet den 1 december 1923. Till detta stift hänfördes alla de församlingar, där den svenska befolkningen uppgick till mer än 50 % av den totala folkmängden. Principen för stiftets sammansättning ledde till att det geografiskt är mycket splittrat. Det omfattar det svenska kustområdet i Nyland från trakten av Lovisa i öster till Hangö och Bromarv i väster, Åbolands svenska skärgårdsförsamlingar, Äland och de österbottniska kustförsamlingarna från Sideby i söder till Gamlakarleby i norr. Därjämte höra till B. de enspråkiga svenska församlingar på tvåspråkiga orter, som uppkommit genom delning på språklig grund (de svenska församlingarna i Helsingfors, den svenska församlingen i Åbo, Vasa o. s. v.). Flera församlingar i stiftet ha en betydande finsk minoritet. B. omfattar c:a 90 församlingar; dess sammanlagda befolkning uppgår till c:a 420.000; antalet präster (inkl. vid högskola, läroverk, folkhögskola och förening anställda) är c:a 200. Det svenska stiftets och dess prästers rättsliga ställning är densamma som de övriga stiftens och prästernas. Stiftets uppkomst och verksamhet har i hög grad befordrat det finlandssvenska kyrkolivets utveckling. Det har principiellt löst språkfrågan inom kyrkan och gett den språkliga minoriteten en ganska självständig kyrklig ställning. Stiftets förste biskop är Max von Bonsdorff, som genom ansvarsmedveten, klok och energisk ledning förskaffat sitt stift en fast och erkänd ställning även på finskt håll. Fromhetslivet i B. företer rätt stora olik- 436