Borgå domkyrka. Uppförd 1414—18. heter. De folkliga väckelserörelser, som i så hög grad prägla Finlands kyrka, ha även här utövat ett betydande inflytande. Detta är särskilt märkbart i Österbottens vakna och intensiva religiösa liv. Inflytelser av anglosachsisk väckelsefromhet ha här förenat sig med det inhemska fromhetsarvet. Av de religiösa rörelserna har den Hedbergska eller »evangeliska» riktningen den största utbredningen i B. Landsbygden präglas på vidsträckta områden av en enhetlig, ärvd kyrklighet. Den kyrkliga seden och en respektfull trohet mot kyrkan äro där fortfarande framträdande drag i folklivet. De svenska kulturkretsarna, i vilka 1800-talsidéernas inflytande varit mycket segt, förete en allmän sekularisering, som småningom spritt sig till bredare folklager. Antalet personer, som utträtt ur kyrkan, är dock litet. 437 BOSTRÖM Biskopar: Johannes Gezelius (Nepos) 1721— 33; Daniel Juslenius 1734—44; (d. som biskop i Skara 1752); Johan Nylander 1745—61; Gabriel Fortelius 1762—88; Paul Krogius 1789— 1792; Zacharias Cygnæus d. ä. 1792—1809; Magnus Jakob Alopæus 1809—18; Zacharias Cygnæus d. y. 1819—20 (d. som biskop i St. Petersborg 1830); Johan Molander 1821—37; Karl Gustaf Ottelin 1838—64; Frans Ludvig Schauman 1865—77; Anders Johan Hornborg 1878— 83; Johan Viktor Johnsson 1884 (d. före tillträdandet); Karl Henrik Alopæus 1885—92; Herman Råbergh 1892—1920; Jaakko Gummerus 1920—23 (förflyttad till Tammerfors, d. 33). Borgå (svenska) stift. Max von Bonsdorff 1923—. Litt.: O. Liljequist, Ur Borgå stifts historia (i Sv. Kyrkoliv i Finland 1924); Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland åren 1942—1946 (Berättelse till kyrkomötet 1948); M. v. Bonsdorț}f, Berättelser över B:s tillstånd (Synodalsmötenas protokoll 1947 o. tidigare); G. O. Rosenqvist, Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider (Lund & Åbo 1946); G. O. Rosenqvist, Det finlandssvenska kyrkolivet (i Det svenska Finland, Sthm 1948). G.O. R. BOSTRÖM, Christopher Jacob, (1797—1866), prof. i praktisk filosofi i Uppsala 1842 —1863. B. är den främste företrädaren i Sverige för den subjektivistiska idealismen — stundom även kallad romantikens filosofi — d. v. s. för den filosofiskt-teologiska åskådning, som utvecklades i Kants efterföljd av efterkantianerna och vars mest inflytelserike representant är Hegel. I B:s system fick idealismen en speciell prägling, vars karaktär antydes genom den vedertagna benämningen »personlighetsfilosofi». Filosofiskt sett utmärkes B:s åskådning av att B. i denna menade sig kunna genomföra idealismens kunskapsteoretiska grundtanke i en motsägelsefri teori. Därvid tar B. avstånd från dialektiken och den därmed sammanhängande utvecklingsläran samt det intresse för historien, som utmärker den tyska och särskilt den hegelianska idealismen. I stället närmar sig B., modifierande den kantska fenomenalismen, sådana förkantianska system som Platons och Leibnitz’. Enligt B. har man att skilja mellan å ena sidan den erfarenhetsgivna fenomen- 438