BOSTRÖM Christopher Jacob Boström. världen med dess mångfald ay tid-rumsligt bestämda föremål, betingad av och innehållen i subjektets ofullkomliga uppfattning, och å andra sidan det i sig varande, som är subjekt och självmedvetande och närmare bestämt är ett för förnuftet givet system av idéer, vilka i och för sig äro varandra bestämmande subjekt eller personligheter. På den vägen menade sig B. kunna genomföra en konsekvent subjektivism, i vilken idealismens grundbegrepp om subjektet som det verkliga och absoluta, vunnet som ett kritiskt resultat ur analysen av realismens och empirismens inneboende svårigheter, utan motsägelse förenas med tanken på tingens mångfald. B:s filosofiska grundtanke har omedelbar teologisk betydelse, i det att det högsta allomfattande momentet i det av B. antagna förnuftsgivna idé- resp. personlighetssystemet sammanfaller med gudsbegreppet, och begreppet om subjektet som det i sig varande i övrigt av B. identifieras med tanken på själens odödlighet. Teologiskt sett kan B:s åskådning, av 439 honom själv räknad som genuint kristen, sålunda karakteriseras som en panteistiskt orienterad rationalism. Mot panteismen med dess konsekvenser i mystisk eller naturalistisk riktning sökte B. själv dock bestämt avgränsa sin ståndpunkt, i det att han i samband med sin distinktion mellan sinnevärlden och den översinnliga verkligheten hävdade det ändliga subjektets, d. v. s. den enskilda människans individuella begränsning och oförytterliga egenart. Den grundläggande panteistiska orienteringen, som är given genom identifikationen av gudsbegreppet med verklighets- resp. subjektsbegreppet, framträder emellertid i den temperamentsfulla och uppmärksammade polemik mot helvetesläran, som B. förde på 1860-talet: det onda kan B. från sina förutsättningar endast fatta som en lägre grad av det goda. Så kommer ock frälsningen att fattas av B. som en av människans förnuftiga och gudomliga natur möjliggjord kontinuerlig övergång från lägre till högre grad av förnuftighet, och försoningen blir den för var och en till en viss grad lösbara uppgiften att bringa sinnligheten och det relativt goda, som är skenbart motsatt det förnuftiga och absolut goda, i överensstämmelse med detta. Vad etiken beträffar hävdar B. den fria viljan. Det moraliskt rätta består i att fritt välja och göra det högre goda, medan det moraliskt orätta består i inriktningen mot det sinnliga och lägre goda. Från moralen skiljer B. rätten och återför den senare på staten — den hegelianska uppfattningen, att staten från moralisk synpunkt är den enskilde överordnad, tar B. avstånd från. Dock tog B. i uppmärksammade inlägg i diskussionen om den svenska representationsreformen med skärpa ställning mot varje tanke på att individen skulle vara överordnad staten, en enligt hans åsikt stats- och rättsupplösande ståndpunkt, som han fann företrädd hos de dåtida liberalerna och anhängarna av reformen. Sin egen rätts- och statsteori, i vilken han söker förena individens självständighet och moraliska autonomi med statens rättsliga auktoritet, utvecklar B. i sin lära om staten som personlighet. För B. kommer därvid kyrkan att uppgå i 440