BRÖDRASKAP vanligen i anslutning till något helgon. I början av 1200-talet grundade sålunda biskop Odo i Paris en Mariaförening, som varje år firade en fest på 1 sönd. e. Tref. Med den blomstring av helgonkulten, som var utmärkande för senmedeltiden, ökades gillenas antal väsentligt. Av runstenar att döma förekommo gillen i Sverige redan på 1000-talet. Liksom på kontinenten ökades antalet betydligt under 1300- och 1400-talen. Även till landsbygden spredo de sig. Det förnämsta av de svenska gillena var Helga lekamens gille, som bland sina medlemmar räknade folk av de mest skilda kategorier. Grundandet av ett gille skedde i samförstånd med de kyrkliga myndigheterna och som regel på grundval av ett biskopligt instiftelsebrev. Flera fundationsurkunder och gillesstadgar jämte listor på medlemmarna äro bevarade från svensk medeltid. Även i Åbo stift funnos gillen. Som exempel kan nämnas att Olavus Magni under 1400-talets senare hälft grundade Heliga tre konungars broderskap och altare. Inom de medeltida klostren frodades b. I klosterkyrkan hade b:s skyddshelgon ett särskilt altare, där mässor lästes. Vid inträffat dödsfall infördes broderns namn i klostrets necrologium och anniv cersarier höllos över honom. Klostren slöto även b. med varandra. Sålunda hade de nordiska birgittinklostren b. med de kontinentala. Från Vadstena är också känt att enskilda personer upptogos i sådana b. och bekräftelsebrev härpå ha bevarats. De medeltida brödraskapen — icke minst gillena — ha bidragit till att fördjupa och förstärka fromhetslivet. Även för helgonkultens spridning och liturgiska utformning ha de haft stor betydelse. De helgon, som i detta sammanhang komma i fråga, synas ha varit bl. a. Maria, Gertrud, Katarina, Barbara, Laurentius och Nikolaus. Danmark hade ett fast organiserat gillessystem under medeltiden. De danska gillena hade i allmänhet en ålderdomligare prägel än de svenska. Synnerligen vanliga voro skyddsgillena (convivia conjurata), där medlemmarna hade förbundit sig att vid behov 459 hjälpa varandra. Knutsgillena — helgade antingen till konung Knut den helige eller till hertig Knut Lavard — voro typiska sådana skyddsgillen. Knutsgillen funnos flera såväl i det egentliga Danmark (såsom Odense och Stora Hedinge) som i Skåne (bl. a. i Lund, Malmö, Ystad och Skanör). En särskild överstyrelse fanns, och gemensamma möten höllos i Skanör. I några skånska städer fortbestå ännu Knutsgillen. Gillen funnos även till Erik Plogpennings ära. I Norge hade gillena redan på 1000-talet en stark ställning. Under den starka utvandringen från Danmark och Norge till England på Knut den stores tid grundades skandinaviska gillen även i England. Även rent engelska gillen ha påverkats från Skandinavien. Under 1100- och 1200-talen hade gillena en storhetstid i Norge men råkade under följande sekel alltmer i förfall. De flesta norska gillen voro helgade till rikets förnämsta helgon, den helige Olav*. Bland kända norska gillen må nämnas de i Hardanger och Voss. Liksom i det övriga Norden gick reformationen hårt fram mot det norska gilleväsendet. Erasmus och framför allt Luther angrepo häftigt de medeltida gillena. (I Sverige fattades sålunda på riksdagen i Västerås 1544 beslut om deras upplösning.) Först genom jesuiterna gingo de en renässans till mötes. En konstitution för romerska b. utfärdades av Klemens VIII 1604. Under 1800-talet — närmare bestämmelser angående b. kommo 1861 och 1866 — nådde de ett väldigt uppsving. Nästan varje helgon inom den romerska kyrkan har ett eget b. och månget relativt okänt helgon har förts fram i ljuset tack vare b. Största utbredningen ha de b., som tillägnats den heliga Jungfrun och kraftigt understötts av jesuiterna. Många Mariaföreningar ledas av serviterna. Medelpunkten för dessa är det b., som är koncentrerat till Mariaaltaret i Wilten. Därifrån utges månadsskriften »Monatsrosen, Sendbote des. hl. Herzens Maria». Även de stora klosterordnarnas tertiarier böra omnämnas i detta sammanhang. Till b. höra 460