John Bunyan. Samtida pennteckning av John White. — »The pilgrim’s progress ..….of Christian’s wife and children», 1684 (översatt till svenska 1727), påminner i mångt och mycket om »The pilgrim’s progress» och är delvis en återupprepning av denna. Många partier, framför allt de avslutande, äro skrivna med en känsla för skönhet och upphöjdhet, som synes vara den enkle och obildade kittelflickaren egen. — Ovan nämnda skrifter kunna sägas höra till B:s förnämsta produktion. Hela hans författarskap omfattade 59 arbeten, av vilka många utgåvos posthumt av Charles Doe. Litt.: 1. Brown, John Bunyan, his life, times and work 1—2 (London 1902, senare uppl. 1928 med tillägg av F. M. Harrison), och 6G. O0. Griffith, J. B. (London 1928). I samband med firandet av 300-årsminnet av B:s födelse utkommo de två första, mera utförliga biografierna på svenska: D. Helander, J. B. och Kristens resa (Sthm 1928); A. Björling, J. B. (Uppsala 1928). Bibliografi (omfattande engelska och amerikanska första-upplagor) av F. M. Harrison (Transactions of the Bibliographical society. 6. Supplement. Oxford 1932). B. Hnt BYSANTINSKA KYRKAN. Med b. menas kyrkan i det östromerska riket under det 485 BYSANTINSKA KYRKAN bysantinska kejsardömets tid och i synnerhet den del av kyrkan som, representerad av patriarken i Konstantinopel, var nära förenad med kejsarmakten. Ehuru riksdelningen efter Theodosius den stores död kan räknas som begynnelsen, utgår man dock hellre från Justinianus I (527—65). Konstantinopels fall betecknar slutgränsen (1453). Genom Konstantin den stores” välvilliga hållning gentemot kristendomen fick kyrkan en ny rättsställning. Detta nya förhållande mellan kyrka och stat gav det östromerska väldet två poler, kejsaren och den ekumeniske patriarken. Även om dessas samgående i mycket innebar en god utveckling för riket, blev det ödesdigert för vissa kyrkliga krav och för kyrkoenheten. Kyrkosplittring blev följden. Den redan 410 under patriarken i Seleukia-Ktesiphon organiserade persiska kyrkan gled sålunda efter 640 bort ur »storkyrkans» gemenskap. Genom de kristologiska striderna (se Kristologi) avskilde sig kopterna (535) och med dem abessinierna. Den fornkyrkan historiskt-språkligt närstående syriska kyrkan särorganiserades omkr. 550 av Jakob Baradaí, och monofysitiska kyrkor* fullbordade schismen 9969—71. Enhetsförsök 1179 och 1196 voro utan framgång. Orsak till dessa förluster rar i lika hög grad nationalism och grekhat som dogmatiska frågor. Arabstormen skärpte schismen ytterligare. Ny utbredning vann b. däremot bland slaver och balkanfolk. Slavernas apostlar Kyrillos (Konstantin) (d. 869) och Methodios (d. 885) verkade bl. a. i Mähren och skapade på grundval av det grekiska alfabetet den glagolitiska skriften (hos bulgarerna ombildat till kyrillisk skrift) och det slaviska kyrkospråket. Bulgarerna kristnades under 8000-talet. För ryssarnas kristnande blev Vladimir den stores regering (980—1015) avgörande. Metropolit i Kiev under Bysans tillsattes 991. I öster fortsatte emellertid det arabiska trycket som redan varit orsak till att de tre östligaste patriarkaten nedsjunkit till relativ obetydlighet. Redan 1073 måste kejsar Mikael anropa påven om hjälp mot de seldsjukiska turkarna, vilka sedermera orsakade 486