BYSANTINSKA KYRKAN Madonnan med barnet. Mosaik från 900-talet i klostret Hossios Loukas i Grekland. Bysans’ fall. Mongolstormen under 1200-talet berörde närmast Ryssland. I väster däremot kom b. allt ifrån 700-talet att på Balkan, på Sicilien, och t. o. m. i Italien vinna områden som tidigare lytt under Roms patriarkat. Själva påvestolen hotades av bysantinisering. Den kulturella, liturgiska och kyrkorättsliga olikhet, som rådde mellan österns och västerns kyrkor, kom under denna tid att ytterligare accentueras. Då Photios 858 insattes som patriark i Konstantinopel vägrade påven Nikolaus I att godkänna valet, och den nye patriarken förklarades 863 avsatt av en romersk synod. Samtidigt sökte Rom att draga Bulgarien in under sitt välde. Detta ledde 867 till en schism mellan Fotios och Nikolaus I och därmed mellan österns och västerns kyrkor. De bysantinska anklagelserna mot Rom för villoläror gällde införandet av filioque i trosbekännelsen, skiljandet av konfirmationen från dopet, olikheter i fasta m. m. Under Photios’ ledning hölls 879 en synod varvid Roms krav på överhöghet avvisades. Under de följande århundradena tillspetsades emel- 487 lertid åter konfliktläget mellan Rom och Bysans vid flera tillfällen. Avgörande blev året 1204, då det latinska kejsardömet i Konstantinopel upprättades, även om den slutliga schismen mellan Rom och sam tliga bysantinska autokefala (självstyrande) kyrkor kom först senare. Försöken till förlikning mellan Rom—Konstantinopel i Lyon 1274 och Florens 1439 medförde icke varaktig framgång. Den nationell-kyrkliga motsättningen, som korstågen till ytterlighet skärpte, föranledde redan patriarken Michael Anchialos (1169—77) att yttra, att turkisk överhet vore att föredraga framför päåvisk. Liksom egypter och syrer först hälsade de arabiska erövrarna som befriare undan de hatade bysantinerna, så hälsade också bysantinerna till en början det turkiska väldet med viss tillfredsställelse. E. S. Den dogmatiska utvecklingen. B:s teologi anknyter till den gammalkyrkliga utvecklingen efter kyrkomötet i Nicea 325. Den bygger samtidigt vidare på arvet från det antika, grekiska tänkandet och den hellenistiska traditionen. Vissa platonska tankar äro genomgående, t.ex. dualismen mellan andens värld och materiens, betonandet av kunskapens betydelse. Den grekiska filosofin har också bidragit vid utformandet av treenighets- och Kristusdogmerna, som utgöra huvudinnehållet i den österländska teologin. Frälsningen beskrives såsom en delaktighet i det gudomliga och ett mottagande av odödlighet. Däremot ha frågorna om synd och nåd ej samma framskjutna plats som i västerländsk dogmatik. Vid kyrkomötet i Kalcedon 451 hade läran om Kristi två naturer, den gudomliga och den mänskliga, utformats. Men den följande tiden upptogs av omfattande strider rörande tolkningen av denna lära. Flera teologer avgjorde sig för en monofysitisk uppfattning: Kristus hade blott en natur, liksom han var en till personen; hans mänskliga natur vore gudomliggjord, ej underkastad förgängelse (aftartodoketismen). Monofysitismen avvisades emellertid, och vid det femte ekumeniska mötet 553 återgick man till Kalcedonmötets beslut men tolkade det i enlighet med Kyrillos’ teologi, d. v. s. med 488