nym bekännelseskrift av år 1471 eller 1472, som framställer b:s trosuppfattning, en tredelning av tron på Gud på följande sätt: tron om Gud innebär tron på Guds existens och hans skapargärning, att tro Gud är att tro på sanningen av hans ord, att tro på Gud är att med tro älska honom och genom kärleken intränga i honom. Denna tredelning innebär tillika en gradation såtillvida att den förstnämnda tron kan även de onda ha, varemot den tredje formen förekommer endast hos de goda. Denna formulering av tron vittnar om att tonviken för b. låg i trons praxis. Âr 1467 valde man sig egna präster och trädde sålunda helt ut ur de legala kyrkosamfunden. Själva kallade bröderna sig jednota bratrska, dvs. brödrauniteten. Namnet är ett tecken på samfundets yttersta strävan att bli ett (Matt. 18:19). Valet av egna präster ledde till förföljelser vilka följt uniteten så länge den funnits till. Den praktiska kristendomen står i centrum. Redan före år 1490 tvangs man att delvis frångå det asketiska idealet. Det fanns bröder vid hovet och i tjänstemannakåren. En synod år 1490 fattade beslut om att det ej var rådligt att blanda sig i världsliga ting, men omöjligt var det ej att därvid förbliva vid det goda. Detta var ett resultat av det yngre partiets frammarsch. Lukas av Prag blev småningom rörelsens andlige ledare och han gav uniteten en författning på vars grundval den växte sig allt starkare de tilltagande förföljelserna till trots. Den böhmiska riksdagen förbjöd år 1508 brödernas officiella och hemliga möten, bestämde att deras böcker skulle brännas och de själva skulle ansluta sig till de legala kyrkosamfunden. Detta beseglade unitetens öde i Böhmen för långa tider. Men i Mähren voro bröderna tolererade och även i Böhmen visade det sig omöjligt att strikt åtfölja förföljelselagarna. Då bröderna i det schmalkaldiska kriget vägrade att kämpa mot protestanterna, förvisades de från Böhmen men funno en fristad i Preussen och i Polen. De polska b. anslöto sig år 1570 vid mötet i Sendomir till de reformerta och till lutheranerna. Likaså för- 493 BØN enade sig de i Böhmen och i Mähren kvarblivna bröderna år 1575 tillsammans med lutheraner och reformerta i den böhmiska bekännelsen (Confessio Bohemica). Under det trettioåriga kriget efter att ha mist hela sin egendom skingrade sig uniteten under sin store biskops Amos Comenius’ tjänstetid. Samfundets sista rester utgjorde en stamtrupp för den herrnhutiska församlingen under det följande årh. Förutom sin stora betydelse för den tjeckiska nationalitetstankens utveckling har detta samfund varit en »protestantism» före protestantismen och sålunda satt djupa spår i denna. Här må blott nämnas dess skolväsende, kyrkosång, församlingsordning och kyrkotukt. Inflytandet av deras trosuppfattning på herrnhutismen är uppenbar. Litt.: G. Hök, Zinzendorfs Begriff der Religion (Uppsala univ. årsskr. 1948:6); E. Peschke, Die Theologie der böhmischen Brüder in ihrer Frühzeit 1—2 (Stuttgart 1935—1940). L. P—aa BØN. 1. Religionshistorisk. B., menneskets henvendelse i ord til guddommen, findes i de fleste religioner, omend i meget forskellig skikkelse. B. som personlig tiltale til guddommen forudsætter forestillingen om en personlig gud som tilværelsens bestemmende magt. Hvor en sådan gudsforestilling mangler, kan man kun tale om b. i uegentlig forstand. Især i profetiske åbenbaringsreligioner som ]Israels religion, jødedommen, kristendommen og Islam spiller b. en afgørende rolle. I primitiv religion ligger b. nær ved besværgelse. Ordene, som her henvendes til de guddommelige magter, er led i kulten, der som helhed har til formål at forny livet og verden. Her at skelne mellem religion (med b.) som menneskets underkastelse under guddommen og magi (med besværgelse) som menneskets beherskelse af guddommen er hverken muligt eller berettiget. Sin forbindelse med kulten beholder b. dog også, hvor en personlig gudsforestilling råder, således at man, f. eks. i Israels religion, jødedom og kristendom, må skelne mellem gudstjenestelig (kultisk eller rituel) b. og individuel b.; 494