applicare ad Domini obsequium; Inst. Ill, 153, 7). Såsom helgelsens mål uppfattas en symmetri och harmoni mellan Guds lag och de troendes lydnad (symmetria et consensus inter Dei iustitiam et fidelium obsequium; Inst. III, VI, 147, 2). Detta mål skall enl. C. uppnås i samarbete mellan stat och kyrka: statens uppgift är att försvara den rena läran och befrämja civil rättfärdighet (sanam pietatis doctrinam et Ecclesiae statum defendere et ad civilem iustitiam mores nostros formare; Inst. IV, XX, 471, 1). Det yttre, allt sammanhållande bandet i C:s åskådning är till sist hans prede stinationslära. Han uppfattar även predestinationen* i viss mån rationalistiskt: Gud har bestämt somliga till salighet för att i dem uppenbara sin barmhärtighet och andra till fördömelse för att i dem uppenbara sin vrede (Dei nutu aliis offeratur salus, alii ab eius aditu arceantur; Inst. III, XXI, 368, 1). Någon orättvisa sker härigenom enl. C. ej, då alla äro förtjänta av fördömelsen. Predestinationen torde alltså för C. betyda ett försök till en rationell, religiös världsförklaring: dels motiveras därigenom de troendes fåtalighet (paucitas credentium; Inst. III, XXII, 387,7), dels den stränga kyrkotukt, som man med Guds makt och myndighet använder för att de till saligheten predestinerade skulle uppnå sitt himmelska mål. Litt.: Den bästa uppl. av C:s skrifter är den i » Corpus reformatorum» ingående, av Baum, Cunitz, Reuss osv. besörjda (bd 29—87, Braunschweig 1863—97). Ovan citeras C. enl. den behändiga uppl. av Petrus Barth, Opera selecta I—V (München 1928 ff.). Hans brevväxling i urval har utgivits som tysk övers. av R. Schwartz (bd 1—2 Tübingen 1909), hans franska brev av A. L. Herminjard (bd 1—9, Genève 1866—97). Den äldsta biografien är av Th. Beza, Histoire de la vie et mort de Calvin (Genève 1564), den monumentala nya biografien av E. Doumergue, Jean Calvin (bd 1—5, Lausanne och Paris 1899 —1917). Vidare må nämnas A. Bossert, Calvin (3. ed. Paris 1906); W. Walker, John Calvin, The organiser of reformed protestantism (New York & London 1906); W. Lüttge, Calvins Rechtfertigungslehre (Berlin 1909); E. Knodt, Die Bedeu- 509 CALVINISMEN NAE RELIGIONIS INSTI tutío,totam ferè pietatis fummž,& quic quíd eft in doctrina falutis cognitu ne= ceffarium, complectens : omnibus pietatis ftudiofis letu digniffimum opus,acre cens edítum. PRAEFATIO AD CHRI, - fianifimum REGEM FRANCIAE gua hic eiliber pro confefione fider offertur. 1OANNE CALVINO Nouiodunenfi autore. BASILE AE, M, D, XXXVI, Titelbladet till Christianae religionis institutio, tryckt i Basel 1536. tung Calvins (Wien 1910); G. Geyerhaus, Staatsanschauung C:s (1910), Hj. Holmquist, Luther, Loyola, Calvin (Lund 1912); A. Runestam, Calvinforskningens nuvarande läge (i Svensk teol. kvartalskr. 1927—28, med bibliografi); O. Herbert Olsson, Calvin och reformationens teologi I (Lund och Leipzig 1943); ett försök till strukturanalys har gjorts av O. Castrén, Die Bibeldeutung Calvins (Annales acad. scient. Fenn. B LVI, 3, Helsingfors, 1946). O.C. CALVINISMEN. 1. Navnet. C. er en i lutherske kretser vanlig betegnelse på den kristendomstolkning og det kirkeliy som har fått sitt preg av Calvins* reformasjon. Navnet er innført av lutherske polemikere på 1500-tallet. Selv bruker representantene for den calvinske tradisjon betegnelsen r eformert (den r. religion, den r. lære, de r. kirker; ecclesia reformata den skotske kirkes selvbetegnelse 1572), som i den første tid etter reformasjonen ble brukt både om luthersk og calvinsk, men i hvert fall fra den Westfalske fred 1648 har vært reser- 510