ning, er 1) Forpligtelsen till mission drejer sig om hele jordens befolkning (ikke blot den hvide race), 2) den gælder alle kristne (altså ikke alene staten, kirkens officielle organ eller præsterne), og der bør derfor stiftes missionsselskaber, hvor alle kan være med til at bære arbejdet åndeligt og økonomisk, hver efter sin evne, og 3) den hviler på en individualistisk kristendomsopfattelse under inflydelse af vækkelsesbevægelserne, hvorfor den moderne verdensmission også har haft og stadig for en stor del har et individuelt sigte, hvormed følger nogen reservation overfor masse- og folkeomvendelser. Litt.: K. S. Latourette, History of the expansion of Christianity (London 1945); i øvrigt alle missionshistorier. E. Carey, Memoir of W. C. (London 1837, 2 ed.); G. Smith, The life of W. C. (London 1913); J. B. Meyers, W. C. (New York 1887); F. D. Walker, W. C. (London 1926); S. P. Carey, W. C. (London 1923); E. Silén, W. C. (Sthm 1934); C. Rendtorff, W. C. (Khvn 1943). C. R. CARTESIANISMEN. René Descartes (latiniserat Cartesius) föddes 1596 i La Haye i Frankrike. Han var av adelssläkt och fick sin grundläggande uppfostran i ett jesuitkollegium. En stor del av sitt liv vistades han i Holland, sysselsatt med att utforma sin åskådning. Han kallades av drottning Kristina till Sverige 1649 och dog i Stockholm 1650. Hans mest betydande arbeten äro »Discours de la méthode» (1637), »Meditationes» (1641), »Principia philosophiae» (1644), »Les passions de l’åme» (1649). I sina skrifter framträdde Descartes som filosof, matematiker och naturvetenskapsman. Banbrytande på filosofiens och matematikens område var han med hela sin åskådning en av de främsta som formulerade och företrädde det nya tänkesätt, som i vida kretsar efterträdde skolastiken. Descartes’ skrifter blevo omedelbart föremål för livlig _ uppmärksamhet. C. var en populär modefilosofi under 1600-talet. Den vann också snart insteg vid en mångfald europeiska universitet, däribland de nordiska. Flerstädes utkämpades hetsiga strider mellan företrädarna för c. och representanterna för den aristoteliska traditionen, som framför 525 CARTESIANISMEN allt skolastiken byggde på. C:s historiska betydelse blev varaktig och djupgående. Nyare tidens tänkande återgår i stor utsträckning på cartesianska tankar. En filosofiens klassiker är Descartes alltjämt aktuell och föremål för livligt studium. C. har en subjektivistisk och rationalistisk prägel, som avgränsar den från realism och empirism. Detta tar sig dels uttryck i teorien att subjektets uppfattning av sin egen tillvaro är kunskapens otvivelaktiga utgångspunkt, dels i den i c. förnyade läran att vissa för kunskapen grundläggande begrepp eller idéer äro medfödda. I bägge dessa hänseenden innebär c. ett avsteg från skolastikens princip, att intet är i intellektet som inte först varit givet i sinnena. Teorien att den egna existensen inte kan — logiskt sett — betvivlas och att uppfattningen av det egna jagets verklighet utgör det primärt vissa i kunskapen fattades icke utan rätt av 1800-talets efterkantianska subjektivyism (idealism) som ursprunget till dess egna omvälvande teorier. Teorien om de medfödda idéerna är en förelöpare till senare teorier om kunskap a priori (Leibniz, Kant). Från den aristoteliskt-skolastiska traditionen skiljer sig också c. genom att ta avstånd från dess teori om den relativa skillnaden mellan form och materia; c. räknar i stället med en absolut differens mellan andligt och materiellt, resp. själ och kropp. C. utgör därigenom en av de viktigaste filosofiska förutsättningarna för nyare tidens matematiskt-mekaniska betraktelsesätt inom naturvetenskaperna: naturföreteelserna, de kroppsliga tingens »rörelser», kunna inte enligt c. förklaras genom att man återgår på tingens »natur» eller deras »substantiella former», såsom skolastiken hävdar, utan de måste förklaras genom inbördes relationer mellan materiella ting. Trots den förutsatta absoluta differensen mellan det materiella och det andliga räknade dock Descartes själv med en växelverkan mellan kropp och själ vad människan beträffar. I den s. k. occasionalismen, en utlöpare av c. med Malebranche som främsta namn, tillspetsades detta problemläge, som sedermera ständigt utgjort en 526