CELIBAT René Descartes. Kopparstick efter porträtt av Frans Hals. aktuell fråga, såväl i form av det s. k. psykofysiska problemet som i form av det allmänna alternativet spiritualism (»idealism») eller materialism. Den filosofiska rationalismen i c. motsvaras av en teologisk, som bl. a. tar sig uttryck i en positiv inställning till bevisen för Guds existens och särskilt till det ontologiska beviset, d. v. s. tanken att man från begreppet om Gud kan sluta till Guds verklighet. Förnuftet tillmätes betydelse som en av uppenbarelsen och kyrkan oberoende religiös grundprincip. Den teologiska rationalismen i c. föranledde icke Descartes själv att vända sig mot kyrkan, men har i stor utsträckning verkat i antikyrklig riktning. Den är en av förutsättningarna för mystiken hos Spinoza. Litt.: O. Hamelin, Le système de Descartes (Paris 1911); E. Gilson, Étude sur le rôle de la pensée mediévale dans la formation du système cartésien (Paris 1930); J. Maritain, Le songe de Descartes (Paris 1932); Études cartésiennes 1—3 (Travaux du IX:e congrès international de philosophie Paris 1937); René Descartes, Två skrif- 527 ter (sv. övers., kommenterade och försedda med inledning av A. Nyman 1942). S. E. R. CELIBAT, avhållsamhet från äktenskap och könsumgänge över huvud taget, förekommer på nästan alla religionsstadier och grundar sig på uppfattningen att könsumgänge förorenar och vanhelgar. Bland världsreligionerna har c. trängt igenom framför allt inom buddismen och kristendomen i dess ortodoxa och romersk-katolska former. Däremot saknas c. i judendomen och islam. Redan i den äldsta kristna kyrkan måste prästerna iakttaga sträng avhållsamhet före liturgiska handlingar. Det första verkliga påbudet möter på synoden i Elvira omkr. 300, ett beslut, som Nicæamötet 325 förgäves sökte utvidga. I den österländska kyrkan gjordes först kraftigt motstånd mot införandet av c. Redan på 600-talet infördes dock den nuvarande praxis. Kyrkliga tjänare nedanför biskopsämbetet kunna vara gifta men måste ha ingått äktenskapet före ordinationen. Iden västerländska kyrkan gick c. mot seger. Biskop Siricius i Rom påbjöd 3853 c., vilket beslut inskärptes av Innocentius I och Leo I. Beslutet visade sig emellertid vara mycket svårt att genomföra. Påvar som Leo IX, Nicolaus II, Alexander II och framför allt Gregorius VII arbetade febrilt på dess förverkligande. Under senmedeltiden riktades stark kritik mot det romerska c., bl. a. av Wyclif. Även i Norden infördes c. under högmedeltiden. I samband med den påvlige legatens Vilhelm av Sabina besök i Sverige genomfördes c. på Skenninge möte 1248. Prästhustrurna degraderades till konkubiner. I en skrivelse till ärkebiskopen i Trondheim 1237 påtalade Gregorius IX det i Norge rådande oskicket med prästäktenskap. Ärkebiskop Absalon (1128—1201) i Lund stödde den kanoniska rätten och c¢:s införande i den danska kyrkan. Det bevarade källmaterialet ger dock vid handen, att c. även i Norden varit omöjligt att genomföra i full utsträckning. Reformatorerna förkastade c.-tvånget såsom varande uttryck för en självpåtagen 528