vakt megen modstand og rejst kravet om, at kirken »fik mund og mæle» gennem en forfatning. I betragtning af, at henved 97 % af befolkningen tilhører kirken, må de samme 97 % vel også siges at beherske riksdagen og derigennem være i stand til at lovgive kirkeligt. Hertil kommer, at ingen kan påstå, at den bekendelsesløse rigsdag på nogen måde har øvet tvang eller overgreb overfor kirken. Der er ikke grund til at tro, at en særlig kirkedag ville være bedre skikket til at sikre kirken og dens åndelige frihed. Der er da næppe heller udsigt til en ændring i d.s forhold — i hvert fald ikke så længe hverken ateisternes agitation for udmeldelse eller de andre kirkesamfunds propaganda kan ændre det for- hold, at langt de fleste tilhører d. Litt.: H. J. H. Glædemark, Kirkeforfatningsspørgsmålet i Danmark indtil 1874 (1948); Kirkelovene af 1922 med senere ændringer. Indledet og fortolket af Louis Petersen (1944). H. K—h DANTE ALIGHIERI, italiensk diktare (1265 —14/9 1321). D. föddes i Florens i en ekonomiskt och politiskt livaktig tid, då motsättningen skärptes mellan den gamla feodaladeln och det genom handelns och industriens uppblomstring mäktiga borgerskapet. Han kom tidigt med i det politiska livet, tillhörande de »vita» borgarna, som i strid med den »svarta» adeln kämpade för stadens oavhängighet av påven. Som helt ung man nådde han stort inflytande och blev år 1300 en av de 6 medlemmarna i stadsstyrelsen. Bonifacius VIII hade emellertid framgång i sin komplott mot den rika och självsäkra staden, som 1301 intogs av Karl av Valois. D., som 1302 dömdes till böter och förvisning från Florens, tillbragte sitt återstående liv i landsflykt. Han vistades i olika städer i Norditalien och dog i Ravenna. Under ungdomstiden i Florens skrev D. »Vita nuova» (nytt liv), en samling dikter med kommentar, vari han berättade historien om sin kärlek till Beatrice, en skön florentinska, som han sett första gången då de båda voro 9 år. Han hade tagit intryck av tidens platonskt färgade kärleksfilosofi och av den ridderliga, svagt sensuella dikt- 573 DANTE ALIGHIERI Dante Alighieri. Teckning efter Giottos fresk i Florens. ning, vars innehåll var en svärmisk kvinnodyrkan i släkt med kyrkans Mariakult. »Vita nuova» blev den förnämsta kärleksdikten av detta slag. Beatrice, som var något av en verklig kvinna, men mera av en diktares dröm och symbol, växte i D:s fantasi och blev till den höga gestalt, som i hans »Commedia» förkroppsligar den himmelska kärleken. Denna dikt, som Boccaccio tillade epitetet divina (gudomlig), tillkom under de senare landsflyktsåren och avslutades kort före hans död. Den är, liksom Miltons »Paradise lost», ett verk av en man som varit starkt politiskt engagerad, och som efter misslyckandet tog sin revansch i diktningen. Det politiska är i dikten dock underordnat det religiösa, även om tidshändelserna kommenteras och D:s lidelsefulla partitagande ofta kommer till synes. Komedien är en storslagen hinsidesvision i 100 sånger, fördelade på tre avdelningar: »Inferno», »Purgatorio» och »Paradiso». Den berättar om en resa genom de tre rikena, som D. tänker sig ha begynt på långfredagen under jubelåret 1300. Han ledsagas av Vergilius, tills han i 31:a sången av Purgatorio möter Beatrice, sin döda ungdomsälskade, som för honom vidare genom 574