Petter Dass. Portrett av ukjent kunstner. »Catechismus Sange» (1715) kom begge i ca. 30 utgaver, »Evangelier Sangvijs» (1722) i ca. 20, mens »Trende Bibelske Bøger» (1723) var minst utbredt. D. hadde hjemlige forbilder som Lyschander, Arrebo og Michel Mogenssøn i Nærøy. Melodiangivelser viser til versemønstre i eldre salmesang (Thomissøn, Sthen) eller verdslige viser (Bording), ofte slike som allerede var tatt i bruk til gudelig sang (Kingo, Dorothe Engelbretsdatter). Stilistisk tilhørte D. barokken, men unngikk karikerte former og bevarte en viss jevn hverdagslighet. Mytologien spiller en beskjeden rolle. Han viser tendens til å rense språket for fremmedord. Innslaget av norvagismer er relativt stort. Ortodoksi var en selvfølge for D., men noen dypere interesse for dogmatikken hadde han neppe. Han var en lite spekulativ natur. For mystikk var han fremmed. Uten lidenskap taler han om kalvinismen. Bare mot ateismen er polemikken full av affekt. Reformert påvirkning i barneårene i Bergen er ikke utelukket, men det er mer sannsynlig at det er selve miljøet som har formet ham. Både i København og Bergen møtte han en kristendomstype som langt 19 77 DAVID bedre svarte til hans karakter enn Brochmands kvietisme, nemlig den om seg gripende praxis pietatis, som også hadde et puritansk islett. Især i katekismussangene er det en sterk indre appell. Visshetens grunn finnes i hjertets anger. Eksempelfortellinger fra menneskelivet og bibelen vil overbevise om troens sannhet. Tross all ortodoksi er han her i samsvar med sin aktive natur. Sangenes plass i livet er å tjene en dypere gudfryktighets øvelse. Hans mål er å påvirke. Sin naturlige uttrykksform har D. funnet i barokkens stilmidler og melodier. Derved er en rik dikterbegavelse kommet til utfoldelse, en eksponent for det beste i ortodoksi og barokk. Gjennom det 18. og 19. århundre øvet D. en dyptgående innflytelse på norsk kristenliv. Først med M. B. Landstad (1869) fikk han dog plass i kirkesalmebøkene. Den mest sungne av hans salmer er »Herre Gud, ditt dyre navn og ære». Litt.: Samlede Skrifter 1—3 (1874—77) og Dassiana (1891) utg. av A. E. Eriksen (m. innledn.); Nordlands Trompet (1927 og 1947) og Viser og rim 1—2 (Oslo 1934—50) utg. av D. A. Seip (oppr. ort., noteapp., andre skr. forberedes); S. Skard (i Edda 32, Oslo 1932); Hans Midbøe, P. D. (Oslo 1947, pop.vitsk. biogr.); K. Valkner (i Norsk teol. tidsskr. 1939 og 1949); Ehrencron—Müller (i Forf.lex. 2 og 9, m. henvisn.). K. V. DAVID. Om ingen av G. T:s gestalter berättas det så utförligt som om D., Israels store konung (1 Sam. 16—1 Kon. 2), som sannolikt regerade omkr. 1015—975 f. Kr. Efter att i hemlighet av Samuel ha blivit smord till konung redan under Sauls regeringstid kom D. till hovet. Berättelserna härom äro ej fullt samstämmiga, men tydligt är, att han tidigt gjorde sig bemärkt som en duglig krigare. Hans snabbt växande anseende blev anledningen till att han råkade i onåd hos Saul och måste fly från hovet. Under de närmast följande åren uppträdde D. som ledare för en friskara, som opererade i Juda öken och levde på vänskaplig fot med Israels gamla arvfiender filistéerna. Vid Sauls död delades hans kungadöme i ett nordligt och ett sydligt. D. gjordes till konung över Juda i Hebron, medan Is-Baal 578