DEBORASÅNGEN (Is-Boset), Sauls son härskade över Israel. Sedan Is-Baal blivit mördad, bley D. kung över hela riket (2 Sam. 5:5) och därmed inleddes Israels storhetstid. Till sin huvudstad valde D. det först nu erövrade jebusitiska Jerusalem, som genom sitt läge mellan den nordliga och den sydliga rikshalvan var ägnat att utjämna tidigare politiska motsättningar. Hit hämtades förbundsarken, och Jerusalem blev inte endast Israels politiska utan även dess religiösa centrum. I sin yttre politik hade D. stora framgångar. Filistéerna trängdes tillbaka till en smal kustremsa. Även grannarna i ö. och s. Ammon, Moab och Edom underkuvades, varigenom D. fick kontrollen över de viktiga handelsvägarna i dessa riktningar. Egypten hade vid denna tid en nedgångsperiod, varför D. inte hade något att frukta från detta håll. Av ännu större betydelse var D:s seger över araméerna i norr, och framför allt den mäktigaste araméerstaten, Soba, som enl. assyriska källor t. o. m. skulle ha utgjort ett hot mot den blivande stormakten i Tvåflodslandet. Med ett par andra grannar i norr slöt D. förbund, Hamat och Tyrus. Därmed hade D. fastställt rikets gränser, så som de skulle bestå under större delen av Salomos regering. Även i fråga om den inre styrelsen har D. hatt stor betydelse för Israel genom den konsolidering av staten han genomförde i administrativt och ekonomiskt avseende. I skarp kontrast till dessa politiska framgångar stå de många prövningar D:s privata familjeliv bragte honom. Härav ges en levande skildring i 2 Sam. 9—20, som sannolikt hämtats från en mycket gammal källa. Intet försök göres att fördölja D:s fel eller skönmäåla hans handlingar. I religiöst avseende kan D:s tid betecknas som inledningen till synkretismen, som i så hög grad skulle komma att prägla den följande konungatiden. D. själv kom med tiden att framstå som en idealgestalt i Israel och hans regering som den svunna lyckotiden. Framför allt efter nationalstatens undergång kom D. och D.-ättlingen att spela en stor roll i Israels framtidsförhopp- 579 ningar. Man väntar på ett återupprättande av det davidiska kungadömet. Den väntade framtidskungen kallas i G. T. inte Messias, utan D.-ättlingen eller helt enkelt D. Även i evangelierna står Davids son ofta som beteckning för Messias*. Litt.: A. Lods, Israel des origines au milieu du VIIIe siècle (Paris 1930); F. Buhl, Det israelitiske folks historie (7 ed. ved J. Jacobsen, Khvn 1936); J. Steinmann, David, roi d'Israel (Paris 1948). G. G. DAVIDS PSALMER, se Psaltaren. DEBORASÅNGEN. Sången om Deboras och Baraks bedrifter i Dom. 5 är sannolikt det äldsta dokumentet i G. T., av stort värde för vår kännedom om de religiösa, kulturella och politiska förhållandena i Israel vid tiden för erövringen av Kanaan, och samtidigt ett diktverk av högsta rang. D. besjúnger israeliternas seger över en stark kananeisk här anförd av Sisera. Det framgår, att de israelitiska stammarna i politiskt avseende voro i hög grad oberoende av varandra. Det enda sammanhållande bandet var religionen. Det är i Jahves namn stammarna bådas upp till strid, och de som vägra att deltaga i det gemensamma företaget hånas och förbannas, inte därför att de svikit Israel, utan emedan de ej kommit Jahve till hjälp, v. 23. Jahve själv träder ut från sin gamla boning på Sinai för att hjälpa Israel, v. 4f. D:s fromhet är krigisk, erövrande, aggressiv. Striden mot fienden utkämpas i Jahves namn, ja, är Jahves egen strid. D. förhärligar den krigiska religionspropagandan, trosfanatismen, den heroiska fromheten. Tolkningen av D. erbjuder stora svårigheter på grund av dess ålderdomliga språk och egenartade stil. I motsats till den parallella prosaberättelsen i Dom. 4 skildrar D. händelserna utan att ordna dem i ett logiskt sammanhang eller i en kronologisk följd. Berättelsen sönderfaller i delscener, ögonblicksbilder, av vilka var och en står tämligen isolerad för sig. D:s enhetlighet ligger snarare i känsloläget än i kompositionen, mera i den emotionella färgläggningen än i konturteckningen. Samma impressionistiska teknik som utmärker D:s komposition med 580