DETERMINISM delsen av Jahves enerett, av hans vesensforskjell fra slike guder som kan avbildes, og hans navns ophöyethet over all bruk av det til onde formål (»til skadeverk») det grunnleggende, og denne Guds vilje er åpenbart i de grunnleggende sosial-etiske bud, som samfunnet — »pakten» også i denne gammelisraelittiske mening av ordet -— hviler på. Når blant alle de mange Jahvebud nettopp disse 10 er valgt ut som »grunnloven», så er dette uten tvil et vitnesbyrd om. den historiske religion som går tilbake til Moses’ gudsoplevelse og den åpenbaringsakt som ligger bak den. Se også Bud, Lag, Moses. Litt.: S. Mowinckel, Le décalogue (Paris 1927); L. Köhler, Der Dekalog (i Theologische Rundschau N. F. 1, 1929, s. 161 ff.) ; se kommentarene til 2. og 5. Mosebok. S. M. DESCARTES, se Cartesianismen. DETERMINISM är den filosofiska och naturvetenskapliga åskådning, som anser samtliga företeelser och i synnerhet den mänskliga viljan bestämda genom lagen om orsak och verkan. Allt sker med nödvändighet, då enligt kausallagen varje händelse är bestämd genom en föregående orsak, som i sin tur är en verkan av en tidigare orsak. Och då kausallagen måste tillämpas icke blott på det fysiska utan även på det psykiska området, bli alla viljeakter nödvändiga resultat av något föregående. Den motsatta uppfattningen, som hävdar en absolut eller begränsad viljefrihet, kallas indeterminism. D. uppträder i skilda gestaltningar. Dels kan man fatta människans viljeakter såsom determinerade genom olika yttre omständigheter, varvid man icke tillerkänner människans individualitet eller personlighet någon särskild betydelse. Den enskilda människan bedömes blott som ett led i naturens stora sammanhang, som en naturprodukt, fullkomligt entydigt bestämd genom de krafter, som uppbygga densamma, och i sina livsyttringar, s. k. handlingar, lika entydigt determinerad genom de krafter, som tillsammans utgöra hennes »konstitution» (t. ex. Lamettrie, L'homme machine 1748). Människolivet i dess helhet, 587 också viljelivet, förstås utifrån materiella betingelser (mekanisk el. naturalistisk d.). Dels kan d. uppträda i en form, som tillerkänner viljelivet en större och mera självständig betydelse men finner viljan bestämd av en inre lagbundenhet, orsakad av människans natur. Denna determinerande struktur kallar man karaktär. Människan handlar med nödvändighet i enlighet med sin karaktär (t. ex. Kretschmer) eller sin personlighet på samma sätt som . en maskin fungerar i överensstämmelse med sin konstruktion (psykologisk d.). Slutligen kan man med Spinoza göra gällande, att människan måste betraktas under nödvändighetens synvinkel, då hennes affekter och beslut likaväl som tingen i obruten ordning enligt kausalsammanhanget framgå ur substansen eller Gud (metafysisk d.). Mot d. invänder man, att kausallagen väl är lagen för vår kunskap om den värld, som vi utforska såsom något redan givet, men att nuet, i vilket vi träffa våra avgörelser, tillhör en annan dimension. Vidare gör man gällande, att d. gör allt tal om ansvar och skuld meningslöst och att en konsekvent deterministisk åskådning i samma ögonblick den gör anspråk på att vara sann motsäger sig själv, då man utifrån d:s förutsättningar alltid hyllar den åsikt, som man på grund av sin struktur är determinerad att omfatta. Det bör observeras, att den kristna tanken på viljans ofrihet eller trälbundenhet icke ligger på samma plan eller har samma innebörd som en filosofisk eller naturvetenskaplig d. Kristendomen hävdar kravet på människan att avgöra sig, hennes ansvar och skuld, men gör samtidigt gällande, att människan är inställd under främmande makters herravälde och att hon såsom syndare utan Kristus ej förmår förändra sin gudsfientliga inriktning. Nära d. står dock inom religionens värld fatalismen (fatum, öde) med dess tro att allt sker på grund av ett oundvikligt öde. I utpräglad form framträder fatalismen i Islam, som betraktar allt som sker såsom uttryck för Allahs vilja. 588