Se även Predestination, Viljans frihet. Litt.: N. H. Søe, Kristelig etik (Khvn 1942, s. 129 ff.); E. Brunner, Der Mensch im Widerspruch (Berlin 1937, s. 259 ff.); R. Bring, Diskussionen om förhållandet mellan den fria viljan och nåden (i Kristendomstolkningar i gammal och ny tid, Sthm 1950). V. Lm DIAKON OCH DIAKONISSA. Det grekiska dıáxovoc, tjänare, användes i N. 7. dels om en tjänare eller slav i allm. (t. ex. Matt. 22:13) dels om den kristne såsom Guds tjänare som utför sina kristna plikter, vare sig dessa äro timliga eller andliga (t. ex. Joh. 12:26; 2. Kor. 3: 6 och 6:4) dels slutligen om innehavaren av ett särskilt församlingsuppdrag eller en församnlingstjänst. I denna sista bemärkelse har d. blivit terminus technicus och har i bibelöversättningarna alltifrån Vulgata återgetts med diaconus, deacon etc., medan d. i de två tidigare betydelserna återgetts med minister, servant, tjänare etc. Lutherbibeln översatte emellertid d. på alla ställen med Diener, varför de nordiska bibelöversättningarna icke känna till beteckningen diakon utan återgiva d. med »församlingstjänare» (sv. övers. 1917) eller »menighedstjenere» (da. övers. 1907). Fil. 1: 1 och 1. Tim. 3:8 o. 12 omnämner icke, vilket uppdrag diakonerna eller församlingstjänarna ägde. Redan den äldsta traditionen sammanställde emellertid d. i Paulusbreven med »de sju» i Apg. 6, varför man också identifierat diakonatets uppkomst med apostlarnas utväljande av »tjänarna vid borden». Även om »göra tjänst vid borden» kan beteckna ett uppdrag vid nattvardsutdelandet, d. v. s. antyda en sakramental tjänst, har man dock i allmänhet hållit före, att de första diakonernas främsta uppgift var vården om sjuka och fattiga och förvaltningen av församlingsegendomen. Att några av dem predikade (Stefanus, Filippus) eller döpte (Filippus, Apg. 8:38) motsäger ej detta. Diakonatet var icke förbehållet männen. 1. Tim. 3: 11 ger anvisningar om kvinnor som församlingstjänare, och Rom. 16:1 namngiver en sådan kvinnlig diakonos i Kenkrea, Febe. 1. Tim. 5:9ff. nämner också »försam- 589 DIAKON OCH DIAKONISSA lingsänkorna, xyeaı, vilka torde ha varit antingen identiska med församlingstjänarinnorna eller haft liknande uppgift som dessa. Redan i den äldsta efterapostoliska kyrkan är diakonatet inlemmat i den fasta kyrkliga traditionen. Ignatius talar om de tre klasserna av kyrkotjänare, biskopar, presbyterer och diakoner (Fil. 1:1 hade talat om êèêxíszoroi Och diaxovor). Diakonen har att betjäna biskopen och har därvid redan enligt de äldsta kyrkofäderna en rad åligganden ej blott bland de fattiga och sjuka utan också i gudstjänsten, där han har att förbereda denna, assistera biskopen, läsa texterna och utdela eukaristin. Diakonatet bley med tiden allt fastare organiserat och inordnat i den romerska hierarkin och erhöll fasta bestämmelser beträffande inträdesålder och andra vigningskrav, vigningsritualet och uppgifterna. Diakonernas bibliska 7-tal upprätthölls länge, på sina håll intill 1000-talet. Numera är diakonatet i den rom. katolska kyrkan icke ett självständigt kyrkoämbete utan bildar blott ett led i den blivande prästens utbildning, något som också är fallet i den anglikanska kyrkan, där prästkandidaten viges till d. ett år före sin prästvigning och som sådan biträder en församlingspräst i ämbetet. Medan diakonämbetet fortlevde från den Gamla kyrkan in i den medeltida, kom diakonissämbetet att försvinna, dock först sedan det upplevt en rik blomstring fram till 4009-talet, på sina ställen och fr. a. i Östern än längre. Diakonissorna hade enligt den förnämsta källan för deras verksamhet, nämligen De apostoliska konstitutionerna, en liknande uppgift som diakonerna dock främst ägnad kvinnovärlden. Utöver de rent karitativa uppgifterna hade de sålunda att deltaga i de kvinnliga katekumenernas undervisning och biträda vid deras dop samt överhuvudtaget utgöra kontakten mellan de kvinnliga församlingsmedlemmarna och prästerna och biskopen. Deras med diakonerna analoga ämbetsställning markerades också genom deras vigning, vid vilken de bl. a. erhöllo det diakonala ämbetstecknet, stolan. Diakonissämbetets storhetstid slu- 590