DIAKON OCH DIAKONISSA tar emellertid vid 400-talets början, och vid århundradets slut funnos diakonissor endast i enstaka kyrkoprovinser. Kvinnornas uppgifter i kyrkan skulle komma att övertagas av de kvinnliga klosterordnarna och kongregationerna. Det diakonat, som reformationen mötte, var det medeltida till liturgiska funktioner inskränkta genomgångsledet inför prästvigningen. Luther reagerade kraftigt mot ett sådant diakonat. D. är »icke en tjänst eller ett ämbete, att läsa evangelium och episteln såsom nu är brukligt, utan att utdela kyrkans ägodelar åt de fattiga». Han tog också initiativ till anställande av särskilda diakoner i församlingarna, vilka skulle ha fattigkassan om hand och besöka de sjuka. Inom flera lutherska landskyrkor instiftades också ett sådant diakonat under den första reformationstiden. Av ännu icke klarlagd anledning kom det emellertid flerstädes att försvinna efter reformationsårhundradets mitt, och fattig- och sjukvården övertogs av präster och kyrkoråd eller av borgerliga organ. Den lutherska kyrkan saknade sedan allmänt d. fram till diakonins förnyelse på 1800-talet. I Sverige fanns dock en kvarleva av det medeltida diakonatet kvar fram mot 1600-talets mitt, på så sätt att prästkandidaterna i vissa stift under sin utbildningstid vigdes till diakoner och som sådana biträdde församlingsprästerna eller biskopen. Inom den reformerta kyrkan fick däremot diakonatet under reformationstiden en stark ställning. Varje församling skulle enligt Calvin äga diakoner lika väl som den skulle äga pastorer och äldste. Deras uppgift var fr. a. fattig- och sjukvård, men de erhöllo också vissa uppgifter i gudstjänsten. Inom kyrkor av reformert typ är också det särskilda diakonämbetet vanligt, ehuru det numera ofta innehas av lekmän såsom en kyrklig uppgift vid sidan av deras borgerliga yrke och ofta ändrat karaktär till att bliva en allmän hjälptjänst åt församlingsprästen och i församlingen. I den anglikanska kyrkan har intresset för diakonissämbetet stärkts på senare tid, och man har där funnit former för dess orga- Ə91 niska inlemmande i kyrkan, vilka kunna vara förebildande för andra kyrkor. Diakonatets förnyelse inom de lutherska kyrkorna skedde i och med den nydaning av den kristna kärleksverksamheten, som utgick från Inre missionen* i Tyskland alltifrån 1830-talet. (Se härom art. Diakoni.) Det nya diakonatet anknöts medvetet av sina grundare, Wichern, Fliedner, m.fl., till det fornkyrkliga d. men rönte också påverkan av det reformerta, sådant det bl. a. levt kvar hos mennoniterna i Holland. Det blev ett vårdämbete och insattes i en rad av kyrkligt-sociala uppgifter men anlitades icke eller sällan för gudstjänstuppgifter eller som hjälp i den direkt prästerliga gärningen. Då d. nygrundades på enskilt initiativ och knöts till moderhus eller sällskap och ej direkt till den givna kyrkliga organisationen, har det trots sin stora framgång och sin betydelse i kyrkan haft svårt att inlemmas som ett erkänt och inorganiserat led i det kyrkliga ämbetet. Från detta tyska lutherska diakonat leder diakonatet i de nordiska länderna sitt ursprung. Både i sin manliga och kvinnliga form äger det senare samma form och innehåll som det förra. De vårdande uppgifterna dominera, och diakonatet betecknas som »den kristna handens ämbete». Som ett prästerligt hjälpämbete kan man dock beteckna den tjänst som de i Sverige vid sidan av de vanliga d. verksamma p a storsdiakonerna äga, vilkas huvudsakliga uppgift är att hålla predikan och förrätta gudstjänst på platser, där den prästerliga arbetskraften är otillräcklig. Medan i den kvinnliga diakonin försök att utvidga diakonissans gärning till att också gälla annan verksamhet, t. ex. undervisning, ofta rönt motstånd från diakonins eget håll under betonande av den rent karitativa gärningen, har i den manliga diakonin utbildningen under senare tid specialiserats, så att en del av diakonerna skola kunna biträda i den andliga församlingsvården. Även i Norden har diakonatets organiska inlemmande i kyrkans lagfästa organisation vållat svårigheter och har hittills endast i Finland nått en tillfredsställande lösning. 592