Ingången till Ersta diakonissanstalt i Stockholm. Litt.: A. v. Harnack, Die Mission und Ausbreitungen d. Christentums in den ersten drei Jahrhunderten 1—2 (4 ed. Leipzig 1924); J. N. Seidl, Der Diakonat in der kath. Kirche (Regensburg 1884, kat.); Th. Schäfer, Die weibliche Diakonie, in ihrem ganzen Umfang dargestellt 1—3 (2 ed. Stuttgart 1887, prot.) ; A. Kalsbach, Die altkirchl. Einrichtung der Diakonissen (Freiburg im Br. 1926, kat. med bibliogr.); H. V. Borsinger, Rechtsstellung der Frau in der kath. Kirche (Leipzig 1930, kat.); Der Dienst der Frau in Religionen u. Kirchen (Eine heilige Kirche, 21. Jahrg. d. Hochkirche 1939, prot.); The ministry of women (London 1919, anglik.); S.-Å. Rosenberg, Den tjänande kyrkan (Lund 1945); V. Dickmeis, Hvor kærlighed tvinger (Khvn 1948); R. Askmark, Svensk prästutbildning fram till år 1700 (diss. Sthm 1943); R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan i reformationens, ortodoxiens och pietismens tänkande och praxis 593 DIAKONI (Lund 1949); M. Sahlin, Man och kvinna i Kristi kyrka (Sthm 1950); H. Cnattingius, Diakonat och venia concionandi i Sverige (Sthm 1952). R.A. DIAKONI. Ordet d. kommer från grek. Šıxxzovešv, som betyder att tjäna. Ett annat grekiskt ord, Àerovpyia, varav ordet liturgi, åsyftar tjänsten vid altaret, i helgedomen. D. åsyftar den praktiska tjänsten. D.-verksamheten som den kristna församlingens organiserade förverkligande av det kärleksliv, som finnes i ett sunt församlingsliv, härstammar från den apostoliska tiden. På apostlarnas förslag utbröts d:s ämbete från apostlaämbetet (Apg. 6). De sju, som fingo apostolisk ordination, kallades visserligen icke diakoner, men uppenbart är, att de anförtroddes tjänande uppgifter i församlingen såsom apostlarnas biträden. Tidigt kommo också kvinnor med i en missionerande verksamhet och i kristlig kärlekstjänst. D:s blomstringstid under den gamla kyrkans tid inföll under det fjärde århundradet. Särskilt i den österländska kyrkan, utvecklade sig d. mera livskraftigt och vann stor utbredning. Från mitten av femte århundradet dog diakonissämbetet småningom bort. Klostren öppnade sina portar och blevo en tillflyktsort för många som ville ägna sig åt askes, studium och kärleksverk. Medan det kvinnliga diakonatet försvann vid övergången till medeltiden, förvandlades de manliga diakonerna till assistenter vid gudstjänsterna. Kärleksverksamheten under medeltiden representerades av klosterfolket, de andliga riddarordnarna samt olika slags samfund för män och kvinnor. D. i ordets gamla bemärkelse var det likväl icke. Reformationen innebar en religiös förnyelse, men den hade även socialetiska konsekvenser. Vad d. beträffar stannade det dock på många håll vid svaga och sporadiska ansatser, ehuru den lutherska reformationen uttalat de kristna grundtankar, på vilka den nutida d. liksom mycket av det sociala reformarbetet lever. Men först trehundra år efter Luthers tid stiftades anstalter för utbildning av manliga och kvinnliga krafter för d.-verksamheten. De redskap, som arbetade för detta ändamål, voro J. H. Wichern 594