epos i tidens anda och stil skrevos av S amuel Columbus (»Den bibliske verlden») och av Haqvin Spegel*. Religiöst färgad är patriotismen i barockdiktaren Gunno Dahlstiernas (1661— 1709) sorgedikt över Karl XI, »Kungaskald». Dahlstierna har, i en sonett om Kristi skattepenning, gett ordspråksmässigt uttryck åt denna tids förening av religiositet och rojalism: »Giv Gud och kung var sitt: si, då får fanen intet.» Den fast murade ortodoxien bröts under 1700-talet så småningom av friare, sentimentala och svärmiska riktningar: pietism, herrnhutism och swedenborgianism. Men samtidigt tog sekulariseringen fart i vissa kretsar och avlägsnade dem från religionen. Ett starkt religiöst intresse finner man hos Hedvig CharlottaNordenflycht (1718—63), som vacklar mellan de båda ytterlighetsströmningarna rationalism och mystik och stannar vid en mystiskt färgad deism, och hos den i herrnhutisk miljö uppvuxne Bengt Lidner (1757—93), som, främst i »Yttersta domen», har skapat religiös dikt med en lyftning och högtidlighet, som förebådar Wallin. Bellmans (1740 —95) bibelparodierande diktning tyder snarast på indifferentism, men sångerna i »Zions högtid» (1787), främst »Över evangelium på andra söndagen i adventet», vittna om äkta religiös känsla. Lidners poesi varslar, även religiöst, om romantiken. På övergången till denna står Franzén*, som blev en av de främsta bidragsgivarna till den Wallinska psalmboken. Denna bars fram av en religiös strömning, som samtidigt ger sig till känna i Tegnérs »Nattvardsbarnen» (1820) och Stagnelius’ »Liljor i Saron» (1821). Av denna tidsålders diktare äro, utom Franzén och Wallin*, Geijer", Hedborn och Erik Sjöberg, kallad Vitalis, mest kristliga; de ha också författat psalmer. Tegnérs* religion har jämte kristna inslag deistiska och platonska. Atterbom och Stagnelius gå längre åt det platonskromantiska hållet; deras religiositet är alltför särpräglad och esoterisk för att kunna uttryckas i den folkliga psalmen. Detsamma 613 DIKTNING OCH RELIGION gäller om Almqvist (1793—1866), som i föräldrahemmet stod under herrnhutisk påverkan och senare tog intryck av Swedenborg*, och som utformade åt sig en kristligt mystisk åskådning, uttryckt i extatiska »Songes». För den kristliga liberalism, som under 1830-talet börjat göra sig gällande hos Almqvist, Geijer och Fredrika Bremer, blir längre fram Viktor Rydberg* den store representanten. På dennes linje, men djupare rotad i kristendomen och visande större intensitet i den religiösa upplevelsen, står Pontus Wikner*. De ledande förf. under 1800-talets sista decennier kommo att stå mer eller mindre främmande för religionen. Det stora undantaget är August Strindberg*. Starkt gripen och oroad av det religiösa problemet är Gustaf Fröding (1860—1911), en grubblare och sökare, som strävar att övervinna kristendomens dualism, dess lära om synd och skuld. Han är som diktare mäktigt inspirerad av den bibliska poesien. Selm a Lagerlöf (1858—1940) ger i sitt författarskap plats åt kristna föreställningar, hon hämtar inspiration ur legenden och skildrar under och mirakler utan att vara övertygad kristen. Ett drag av gammalkyrklig fromhet möter hos Erik Axel Karlfeldt, i vars diktning psalmtonen osökt flyter in (t. ex. »Psaltare och lyra»). Det blir allt mera vanligt, att författare hämta motiv ur bibel och kristen legend, eller att de bruka de kristna symbolerna, utan att hylla kristen tro och åskådning. Bakom de katolicerande dikterna i Levertins »Legender och visor» (1891) finnas känslor av fromhet och andakt, men icke religiös tro. Intresserad av religiösa och religionshistoriska frågor men klart kristendomsfientlig var Hjalmar Söderberg, som i sin polemik utnyttjade Kierkegaards kritik av den officiella kristendomen. Den nya litt. som uppstår i 1900-talets början är i hög grad sekulariserad. Hos en av de nya förf., Sven Lidman, inträffade emellertid mot slutet av första världskriget en religiös kris, som resulterade i fullständig omvändelse och anslutning till pin g s trörelsen*. Hans religiösa åskådning har 614