DIKTNING OCH RELIGION 1870ernes og 80ernes naturalisme var antikristelig: Georg Brandes, J. P. Jacobsen, Henrik Pontoppidan. I 1890-erne opstod, også hos digterne, en ny tro på sjælens realitet; denne spiritualisme tog adskillige fremtoningsformer. Hos J oh a nnes Jørgensen blev den til katolicisme, som bl. a. får udtryk i skønne lyriske digte, f. eks. til Maria, hos Sophus Claussen og Stuckenberg til varianter af paganisme, hos Helge Rode til mysticisme, hos Ludvig Holstein til naturfromhed. Inden og uden for digternes kreds genlød denne skoles problemstillinger endnu i 1920ernes debat om livsanskuelse. Med Kaj Munk (1898—1944) blev religionen, for første gang i vor digtning, dramatisk. Den ytrede sig som en indre spænding i herskersjæle: Herodes i »En idealist» (1928) ; David i »De udvalgte» (1933) ; den evnede at få miraklets problem akcepteret på en scene: »I begyndelsen var Ordet» (1932). I dette skuespil, som i Munks bibeldramatik, krydser digtning og kristendom, kunst og religion hinanden som højspændte tråde. Det kan efter dette møde føles mat, at Hakon Holm (f. 1906) har vundet anerkendelse for gendigtninger af G.T. og N.T. (1942 ff.) og at der omkring tidsskriftet »Heretica» (1948 ff.) flokkes en ny, religiøst orienteret digterskole. Litt.: Carl S. Petersen & Vilhelm Andersen, Ill. dansk litteraturhistorie I—IV (Khvn 1916—34); F. J. Billeskov Jansen, Danmarks digtekunst (Khvn 1944 ff.). FJJ. BJJ. Finland. 1. Den svenskspråkiga diktningen. Konstdiktningen i Finland spirade upp i den katolska kyrkans hägn. Finlands första skriftställare var munken Jöns Budde”, d. c:a 1491. Präglad av brytningen mellan katolicism och protestantism är den dikt, som skapades ay Sigfrid Ar onus Forsius, d. c:a 1624. Kring det 1640 i Äbo grundade universitetet uppstod en diktning, frigjord från beroendet av kyrkan. Finlands första verkliga konstskald Johan Paulinus-Lillienstedt (1655—1732) skrev i sin ungdom diktcykeln »Den nyfödde, korsfäste och uppståndne Kristus». Trots de religiösa moti- 619 ven ha de dikter, som författades av D anielAchrelius (1644—92), främst ett didaktiskt syfte. De pietistiska strömningarna mot slutet av 1600-talet fingo en företrädarei Jacob Frese (c:a 1691—1729). Frihetstidens diktning i Finland kännetecknades främst av intresset för ekonomiska och sociala frågor. Den nyvaknade religiösa känslan i slutet av 1700-talet fick en tolkare i Frans Michael Franzén*. I »Den gamle trädgårdsmästarens brev» polemiserade Runeberg mot pietismen och gav där och i sina »Legender» uttryck åt sin uppfattning av naturen som en uppenbarelse av det gudomliga. I >»Kung Fjalar» skildrade han hur en människa, som reser sig i trots mot den gudomliga världsordningen, krossas och måste erkänna sin ringhet. Runebergs motståndare i striden kring pietismen, Lars Stenbäck, (1811 —70) skrev både psalmer och andra dikter men fann slutligen att poesien drog hans tankar från religionen, varför han upphörde att dikta. Många verkav Zachris Topelius (1818—98) vittna om hans fasta tro på försynen och hans kritiska syn på det religiösa frisinnet. Naturalismens brytning med den religiösa idealismen trädde i dagen hos K. A. Tavaststjerna (1860—98). Trots att naturalismen snart spelade ut sin roll som litterär strömning behöll den som världsåskådning fortfarande sitt grepp om sinnena. Vittnesbörd härom möta vi hos Mikael Lybeck (1864—1925), Hjalmar Procopé (1868—1927), Bertel Gripenberg (1878—1947) m. fl. Hos enstaka författare under 1900-talet kan man skönja ansatser till en religiös renässans. Jacob Tegengren (1875—) har författat psalmer, fyllda av stor innerlighet. Efter en period av nietzscheansk maktkänsla och dyrkan av övermänniskan samt en tids intresse för Steiners antroposofi skrev Edith Södergran (1892—1923) kort före sin död några underbart vackra religiösa dikter. 2. Den finskspråkiga diktningen. Under reformationstiden blev finskan ett litteraturspråk. Då översatte Mikael Agricola* (c:a 1510—57) Nya testamentet och 620