delar av G. T. samt många psalmer. Andra psalmdiktare voro Jacobus Finno (d. 1588) och Hemmingius Henrici (d. 1619). Men den finskspråkiga litteraturens blomstring blev kortvarig. Från mitten av 1600-talet förde den ett tynande liv under 200 år. Portalfiguren för hela den nya finska litteraturen är den geniale Aleksis Kivi (1834—72). Trots att hans inställning till religionen var tvivlarens inspirerades han av de bibliska berättelserna och de gamla psalmerna. Härom vittna skådespelet »Lea» samt språkformen och bildvärlden i hans mäktiga roman »Sju bröder». Naturalismens opposition mot kyrkan och religionen gick icke så långt på finskt håll som på finlandssvenskt. Mot slutet av sitt liv närmade sig Minna Canth (1844— 97) religionen, hon kritiserade bigotteriet men hyllade samtidigt kristendomens kärlekslära. Trots att Juhani Aho (1861— 1921) med sitt förnuft tog avstånd från religionen höll han med sin känsla fast vid den. Ett vittnesbörd om den roll Tolstoj* spelade för utvecklingen i religiöst hänseende inom finsk litteratur är Arvid Järnefelts (1861—1932) författarskap. Bekantskapen med Tolstojs skrifter gav honom tillbaka hans kristna tro. Eino Leino (1878—1926) skapade det främsta uttrycket för den nationella romantiken i sina »Helkavirsiä» (I—II, 1903—16), innehållande en rad legendartade dikter om Frälsaren och Jungfru Maria. Kristna till sin innebörd äro dessa dikter emellertid inte. Konfessionellt kristna drag möta oss inte heller hos sådana framstående företrädare för den moderna finska litteraturen som V. A. Koskenniemi (1885—), Joel Lehtonen (1881—1934) och nobelpristagaren F. E. Sillanpää (1888—). Litt.: E. N. Tigerstedt, Det religiösa problemet i modern finlandssvensk litteratur (Helsingfors 1939); V. Tarkiainen, Finsk litteraturhistoria (Tammerfors 1950); A. E. Jokipii, Sivistyneet ja kirkko (De bildade och kyrkan) (Porvoo 1937). E. E. Norge. Den eldste diktning i Norge slik vi kjenner den fra Eddakvadene og den eldre skaldediktning, handler i stor utstrekning 621 DIKTNING OCH RELIGION om guder og menneskers forhold til dem, men bare i »Voluspå», rimeligvis fra det 10. årh., møter vi et dikterverk som er båret av en virkelig religiøs følelse, av hellig ærefrykt. I »Voluspå» som i andre Eddakvad kan det være påvirkning fra kristne tanker, men sine livsrøtter har denne diktning i hedenskapens verden. Først med Olav d. helliges* kristningsverk, hans død på Stiklestad i 1030 og det religiøse liv som knyttet sig til helgenkongen, oppstår i Norge en poesi inspirert av kristendommen. Inntil år 1100 setter den nye religion bare svake spor i skaldenes diktning, men ved midten av det 12. årh. skjer et dikterisk gjennombrudd som har sammenheng med den religiøse renessanse i Gregor VII:s og Bernhard av Clairvauxs tidsalder. Der skapes en litteratur som i sin videre utvikling inntil midten av det 14. årh. viser bildet av en fullbåren katolisisme på norrøn grunn. Bærerne av den religiøse poesi (Einar Sküùlesson, broder Gamle, Eystein Åsgrim sson o.fl.) er i regelen islendinger, men kulturenheten mellom Norge og Island, særlig på det kirkelige område, var så fremtredende at denne rike poesi også vidner om den intime forbindelse mellom diktning og religion i Norge. Den religiøse prosa fra det 12. og særlig 13. årh. forteller også om levende tilegnelse av katolisismen, således legendesamlinger, fragment av en bibeloversettelse m. m. Hele denne litteratur — poesi som prosa — kretser om Kristus og jomfru Maria. Det betydeligste prosaverk fra norsk høymiddelalder, »Kongespeilet», (ca. 1260), tilhører ikke den egentlig religiøse litteratur, men er gjennomtrengt av kristen etikk og religiøs følelse. I folkediktningen lever Olav d. hellige og jomfru Maria. Her møter vi også den mektigste religiøse diktning fra norsk middelalder »D r a u m k v edet» (ca. 1300), en variasjon av tidens visjonslitteratur, men personlig oplevet og dikterisk levende og anskuelig. Innførelsen av reformasjonen faller i Norge sammen med en nedgangstid og først i det 17. årh. skapes igjen forbindelse mellom diktning og religion. Monumental er Petter Dass’* religiøse diktning, sær- 622