keisme*) fastholdes og utvikles tanken om d. som et fallent englevesen, som har tilranet seg herredømme over Guds gode skapning. Origenes* lærte at alle ting skulle gjenopprettes (apokata'stasis) og også d. frelses — noe som senere ble stemplet som vranglære. Både i teologi og i folketro spillet d. en stor rolle, som i middelalderen ble enda større. I svartekunst, hekseprosesser og kjetterforfølgelser fikk d.-troen ofte uhyggelige utslag, også innenfor protestantismen. — Luther deler sin samtids tanker, men fordyper dem og fornyer nytest. motiv. I sine personlige anfektelser, sin kamp mot Rom og sin teologi har han meget med d. å gjøre, men forkynner i mektige billeder Kristi veldige seier. Kritikk mot d.-troen satte for alvor inn først med opplysningstiden og rasjonalismen. Kritikken har ført til utrenskning av overtro og frigjøring fra d.-frykt, men vært forbundet med en overflatisk optimisme i synet på mennesket og dets muligheter og en grunn forståelse av det nytest. frelsesbudskap. I de siste årtier har teologien igjen beskjeftiget seg mer med d., i forbindelse med fordypet studium av N. T. og Luther — vel også under inntrykket av samtidens historie og — i noen grad — dybdepsykologien. Ikke sjelden har man riktignok talt mer ubestemt om »det demoniske», om »dualistiske motiv» eller om det syn på menneskets eksistensielle situasjon som kommer til uttrykk i den »mytologiske» tale om d. Når det kommer til stykket er dog kanhende den »mytologiske» utrykksmåte den som best svarer til den uhyggelige realitet det dreier seg om. Litt.: G. Aulén, Den kristna försoningstanken (Lund 1930); H Obendiek, Der Teufel bei Martin Luther (Berlin 1931); E. Langton, Satan, a portrait (London 1946); B. Noack, Satanás und Soteria (diss. Aarhus, Khvn 1948); R. R. Schärf, Die Gestalut des Satans im A.T. (Glarus 1948. Diss. Zürich); E. Fascher, Jesus und der Satan (Halle [S.] 1949). N. A. D. DOGM. 1. Allmänt och filosofiskt. Ordet d., som betecknar trossats eller lärosats, går tillbaka på det grekiska ordet bóypx, vilket 629 DOGM sammanhänger med verbet Doxesïv, tro, mena eller DÑoxsï po, det synes mig gott, det står fast för mig. Ursprungligen hade ordet d. politisk innebörd och betecknade kungörelse eller påbud, vare sig det var fråga om senatsbeslut eller av folkförsamlingen fastställd lag. Från det politiska, borgerliga och sociala området gick uttrycket över till det filosofiska. Platon använde det sällan, Aristoteles och Plutarchos oftare. I senantikens filosofiska skolor brukades det i skiftande betydelser. Hos pytagoreerna var det synonym till 57oysta, grundläggande sanningar, och betecknade skolans elementära principer. Stoikerna använde det i betydelse av axiom. Cicero meddelar Quaest. academ. VI: 9, att de otvivelaktiga sanningarna, »vishetens bestämmelser» (decreta), av filosoferna kallades dogmer (dogmata). De skeptiska filosoferna, som menade, att det mänskliga förståndet icke kunde uppnå sanningen, sågo i filosofskolornas dogmer eller elementära principer blotta meningar, vilka visserligen gjorde anspråk på att vara vissa, men som, då vissheten var ouppnåelig, måste stödja sig på yttre auktoritet, enär de själva icke kunde bevisas. Den förklenande innebörd, som uttrycket dogmatism* omsider fått, härleder sig från den kritik, som antikens skeptiska filosofer riktade mot filosofskolornas dogmer eller på yttre auktoritet vilande axiom. Efter den kritik, som Kant* i sin kriticistiska filosofi riktade mot den filosofiska dogmatismen, har ordet d. i det allmänna medvetandet fått en alltmera förklenande och misstänkt innebörd. Icke sällan ställes ordet d. i motsats till vetenskaplig sanning. Dock är det uppenbart, att skilda åsiktsbildande riktningar av icke blott allmänt filosofisk och religiös utan även politisk, social och allmänt kulturell art såväl i gången som närvarande tid bygga på vissa dogmer i betydelse av obevisade och obevisbara förutsättningar. Såväl exempelvis en marxistisk-kommunistisk som en demokratisk samhällsuppfattning bygger på en viss människouppfattning, vars riktighet icke kan vetenskapligt bevisas, alltså en antropologisk dogm. 630