DOGM 2. Religionshistoriskt. I betydelse av läromässig formulering av centrala religiösa föreställningar finns det dogmer i de flesta religioner, dock med den starkaste accenten inom den kristna. Emellertid kommer den dogmbildande verksamheten till stånd först i och med en medveten reflexion över innehållet i de religiösa upplevelserna från deras sida, som inom ifrågavarande religion intaga en prästerlig eller överhuvud ledande ställning. Så länge religionen utgör blott en upplevelsens sak, inträder icke någon dogmbildning. Detsamma gäller, så länge fruktan för demoner utgör religionens väsentliga innehåll. Då samlar sig hela intresset kring utförandet av vissa riter av till stor del magisk art för att hålla de fruktade demonerna på avstånd. Men redan då höggudtron* börjar framträda, inställer sig en tydlig tendens till begynnande dogmbildning. Redan på ett primitivt stadium framträda vissa läromässigt formulerade satser eller dogmer beträffande förhållandet mellan kosmiska krafter eller himlakropparnas rörelser å ena sidan och människans eller klanens liv å den andra, vidare beträffande gudomens ingripanden i folkets öden ävensom beträffande vissa organisatoriska och sociala förhållanden inom klanen eller folket. Särskilt komma föreställningar om döden och livet efter detta att fixeras i läromässigt formulerade satser eller dogmer. Imysteriekulterna,i Attis-, Adonis- och Tammuzkretsen, i orphismen och i gammalegyptiska och babyloniska religiösa texter finnas mer eller mindre pregnant utformade läromässiga satser eller dogmer om skilda ting. I Egypten var det en d., att härskaren var son till solguden och att de döda hade att träda inför dödsgudens domstol, och i Babylonien, att gudarna på nyårsdagen formade ödet; i orphismen fanns det dogmer om vissa eskatologiska och kosmogoniska företeelser, och i Attis-, Adonis- och Tammuzmysterierna var det trösteordet en d., att såsom guden räddats, räddning ur all nöd också var tillförsäkrad alla invigda; end. är muhammedanismens första sats: »Det finns ingen Gud utom Allah och Mohammed är hans profet»; lika- 631 så är det judiska Schema Israel: »Hör, Israel! Herren din Gud är en enda Herre» (5 Mos. 6:4), att betrakta som en d. 3. Kyrkligt-teologiskt. Inom kyrkan och teologien framträder ordet d. i betydelse av läromässigt formulerad trossats först så småningom. Septuaginta använder uttrycket d. i betydelse av lag, förordning, kungörelse. I Nya Testamentet förekommer ordet d. fem gånger, men aldrig i betydelse av läromässigt formulerad trossats. Luk. 2:1 betecknar det kejserliga edikt, som påbjuder folkräkningen, dogma och Apg. 17:7 kallar de kejserliga påbud, mot vilka Paulus och Silas brutit, dogmata. I Ef. 2: 15 och Kol. 2:14 kallas de judiska bud, från vilka Kristus befriat, dogmata. Och i Apg. 16:4 heter det om Paulus och Timoteus, att de, var de foro fram genom städerna, ålade de hednakristna församlingarna att hålla de stadgar (dogmata), som voro fastställda av apostlarna och de äldste i Jerusalem. Att av den omständigheten, att i Nya testamentet ordet d. aldrig användes om läromässigt formulerade trossatser, draga den slutsatsen, att sådana icke funnos i urkyrkan, vore oriktigt. Sådana existerade de facto i nytestamenlig tid i form av bekännelsemässiga satser (jfr art. Bekännelse). Och redan under den första efterapostoliska generationen användes ordet d. om läromässigt formulerade kristna trossatser. Såsom Josephus i Contr. Apion. 1:8 betecknar innehållet i judendomens heliga skrifter dogmata, så manar Ignatius av Antiochia i Ep. ad Magn. 13 läsarna att förbliva fasta i Herrens och apostlarnas dogmata. Från omkr. 200 torde bruket av ordet d. för faststående kristna lärosatser vara allmänt vedertaget; jfr Clemens Alexandrinus’ Strom. VII, 763, Origenes’ De principiis Fragm. L IV, 156, In Matth. tom. XII: 23, Contr. Cels. I: 7f. och III: 39 samt Vincentius’ Ler. Commonit. c. 29 f. Med hänsyn till den giltighet, som sagda satser hade för kyrkan, kommo de omsider att kallas ecclesiastica dogmata. I den gamla kyrkan kom sålunda ordet d. att beteckna icke en lära eller åsikt, som utgjorde någons privata mening, utan en så- 632