dan, som stod fast och hade giltighet inom kyrkan. Auktoritetsmomentet återfördes å ena sidan på den gudomliga uppenbarelsen och å andra sidan på kyrkans sanktion. Enligt romersk-katolsk uppfattning utgöra sagda båda sidor en enhet. Med d. menar man här varje religiös sanning, som Gud uppenbarat på övernaturligt vis och som kyrkan förkunnar för sina medlemmar med förpliktelse att tro densamma. Ehuru förutsättningen för en sådan uppfattning är föreställningen om dogmerna som färdiga, tidlösa satser, förefinnes här likväl tanken på dogmbildningen som en fortgående, levande process, då kyrkan i sin didaktiska funktion har att icke blott tolka redan formulerade dogmer utan som förmedlare av den ständigt fortgående uppenbarelsen även prägla nya. Inom romersk katolicism skiljer man strängt mellan kyrkliga dogmer, som kyrkans medlemmar äro förpliktade att omfatta, och teologiska läromeningar, beträffande vilka stor frihet råder. Av' de förstnämnda finnes ett relativt fåtal. Jämte de kristologiska och trinitariska dogmerna under dogmbildningens klassiska årh., 300- och 400-talen, märkas under medeltiden väsentligen endast tran ssubstantiationsdogmen 1215 och under nya tiden dogmen om Marias obefläckade avlelse 1854, ofelbarhetsdogmen* 1870 och dogmen om Marias himmelsfärd 1950. Inom romersk katolicism har dogmen i betydelse av läromässigt formulerad trossats kvar något av den ursprungliga politiskjuridiska betydelsen av bindande och förpliktande lag. Även beträffande begreppet d. betyder reformationen en nyorientering. I Schmalkaldiska artiklarna hävdar Luther: »Guds ord grundar trosartiklar och eljest ingen, icke ens en ängel.» Därmed har Luther brutit med den romersk-katolska synen på uppenbarelsen såsom fortgående och förmedlad genom kyrkan. Enligt Luther är uppenbarelsen bunden vid bibeln. Att i fråga om trons artiklar frigöra sig från denna bundenhet vid Skriften är en- 633 DOGM ligt Luther svärmeri. Därför ställer han i Schmalk. art. påven och svärmeandarna på samma linje: »Även påvedömet är idel svärmeri, ty påven berömmer sig av att hava all lag och rätt i sitt hjärtas skrin, och vad han dömer och bjuder i sin kyrka, det skall vara ande och rätt, även om det står i strid mot eller går utöver Skriften.» Denna syn innebär emellertid icke inom protestantismen ett upphävande, men väl ett omtolkande av begreppet d. Här känner man icke dogmat i den katolska betydelsen av den religiösa sanning, som Gud uppenbarat på ett övernaturligt sätt och som kyrkan förkunnar med krav på underkastelse av var och en, såsom skulle full kongruens föreligga mellan den gudomliga och den mänskliga sidan, den inre och den yttre sidan i dogmat. Visserligen antar man även inom protestantismen en yttre och en inre sida, en gudomlig och en mänsklig sida i dogmat, men man isärhåller de två sidorna och betonar varje sida för sig. Man hävdar å ena sidan det gudomliga momentet i dogmat: det framträder därvid med anspråk på absolut giltighet. Men härvid kommer det att i grunden bli identiskt med uppenbarelsen och Ordet självt, och den mänskliga-historiska sidan kommer att träda i bakgrunden. Ä andra sidan kan det mänskliga momentet framhävas: då betyder dogmat en i mänskliga uttryckssätt given formulering av vad som inneligger i uppenbarelsen och Ordet. Dogmat blir då resultatet av en ärlig kamp att komma åt sanningen, men är aldrig helt identiskt därmed. Det är väl alltid till sin inre sida bestämt av uppenbarelsen och Ordet, men är dock på samma gång i den form det framträder mänskligt och historiskt betingat. Det har icke någon yttre, rättslig, utan blott en inre, religiös giltighet. Till sin yttre sida är det rörligt och föränderligt, d. v. s. det kan och bör uttryckas i ständigt nya former och har så att följa det andliga livets egen växt. Till sin inre sida är det fast och bestående. Men denna sida kan aldrig restlöst och adekvat uttryckas. Denna inre sida kommer aldrig att helt förverkligas i det empiriska dogmat. I denna mening är det ett ideal, som det 634