DOGMATIK empiriska trosmedvetandet har att alltmera närma sig, men som det aldrig fullständigt når. Inom senare protestantism har synen på dogmat i mycket varit bestämd av A. v. Harnacks* tes, att dogmat utgör en konception av den hellenistiska anden på evangeliets mark och att dogmbildningen vid nya tidens början på ett trefaldigt sätt utmynnat: i den tridentinska katolicismen, i reformationen och i socinianismen. I enlighet härmed har man hävdat, att en klyfta föreligger mellan urkristendomen, som förmenats vara dogmlös, och den senare kyrkliga dogmbildningen. Ett uttryck för denna uppfattning är den i Sverige för en mansålder sedan präglade parollen: »från dogmat till evangeliet» (Em. Linder h olm). Den harnackska tesen företrädes i nutida teologi (M. Werner) i den formen, att dogmat i betydelse av en aveskatologiserad kristendom är ett uttryck för kristendomens hellenisering. Dock är nämnda harnackska tes inom nutida teologi i stort sett övergiven. Speciellt inom svensk teologi har man gjort gällande, att dogmbildningen inom den gamla kyrkan icke utgör en produkt av hellenismen, utan ett skydd och ett bålverk mot kristendomens hellenisering. Historien visar tillika, att dogmbildningen de facto icke på ett trefaldigt sätt utmynnat och upphört vid nya tidens början, utan fortsätter — ehuru i olika mening — inom romersk katolicism och protestantism. Historiskt-principiellt betyda dogmerna sådana kristna grundsatser, utan vilka man över huvud icke kan tala om kristendom. Litt.: För terminologien särskilt W. Schmidt, Christliche Dogmatik I, Prolegomena (Bonn 1895) och O. Ritschl, Dogmengeschichte des Protestantismus I (Leipzig 1908). Beträffande dogmat som uttryck för kristendomens hellenisering se A. v. Harnack, Lehrbuch der Dogmengeschichte I (4 ed. Tübingen 1909) och M. Werner, Die Entstehung des christl. Dogmas (Bern & Leipzig 1941). Beträffande reaktionen mot en sådan uppfattning se G. Aulén, Innebär den gammalkyrkliga kristologien en »hellenisering» av kristendomen? (Svensk teol. kvartalskr. 1929) och G. Aulén, Die Dogmengeschichte im Lichte der Lutherforschung (Gütersloh 1932). Beträf- 635 fande dogmats historiskt-principiella innebörd se Hj. Lindroth, Det kristna dogmat och den moderna människan (Teologinen aikakauskirja-Teologisk tidskrift 1935); dens., Hur de kristna dogmerna blevo till (Sthm 1938) och How the Christian dogmas originated (Hongkong 1949). Om dogmat i den aktuella diskussionen se Gert Borgenstierna, Behövs kyrkans dogmer? (Sthm 1950). Hj. L. DOGMATIK. 1. Begrepp. Namnet d. förekommer först under 1700-talet, men den teologiska disciplin, som därmed betecknas, går tillbaka till kyrkans första århundraden. D. bildar tillsammans med den teologiska etiken den systematiska teologien* och har till uppgift att vetenskapligt klarlägga det kristna trosinnehållet. Till skillnad från den teologiska etiken betraktar d. kristendomen icke från synpunkten av de i densamma inneliggande etiska motiven, utan från synpunkten av den kristna trons teoretiska innehåll. Det vetenskapliga klarläggandet av det kristna trosinnehållet kan inom d. ske på ett dubbelt sätt, näml. dels intensivt, dels extensivt. Den sistnämnda uppgiften fullgör d. på det viset, att den konfronterar det kristna trosinnehållet med andra föreställningar av allmänt andlig, religiös, filosofisk eller världsåskådningsmässig art för att uppvisa ett visst samband eller en viss överensstämmelse mellan dessa och det kristna trosinnehållet. Den förstnämnda — intensiva — uppgiften fullgör d. på det sättet, att den stannar inom ramen av det trosmedvetande, som föregiver sig vara kristet, och söker uppvisa den inre samstämmigheten mellan och slutenheten av de däri ingående trosföreställningarna till skillnad från andra religiösa och allmänt andliga föreställningar. Under fullgörandet av denna uppgift får d. stundom tilifälle att ur en given trosåskådning, som föregiver sig vara kristen, utsöndra med grundsynen oförenliga, främmande eller heretiska element. (Jfr Heresi.) Fullgörandet av sagda båda uppgifter, den extensiva och den intensiva, sker genom två olika metoder, som betecknas syntes och diastas. 2. D:s historia kan betraktas från synpunkten utav huru under olika tider än den ena, än den andra av sagda metoder företrädes- 636