vis kommit till användning. Då kristendomen inträdde i senantikens kulturvärld, som i religiöst hänseende kännetecknas av en långt gående synkretism, är det förklarligt, att det syntetiska draget i det dogmatiska arbetet i mycket framträdde. Det gällde ju att anknyta den kristna tron till tidens bildning. Ett typiskt exempel härpå är O rig enes’ dogmatiska huvudverk »Om grundlärorna»; (repì «px&v), där Origenes framlagt ett kristet religionsfilosofiskt system av rang. Dock betraktas det inom forskningen numera som en överdrift att med Harnack* bestämma den äldsta dogmbildningen som en hellenisering av kristendomen. (Jfr Dogm, avdeln. 3.) Det dogmatiska arbetet i den gamla kyrkan gick till stor del ut på att ur kyrkans trosmedvetande utsöndra främmande, heretiska element. Den äldsta symbolbildningen står med i detta arbete. (Jfr Bekännelse.) Då därtill kommer, att de stora kyrkomötenas sanktionering av de kristologiska och trinitariska dogmerna är att betrakta som ett skydd och bevarande av den kristna trons egenart, är det tydligt, att det dogmatiska arbetet i den gamla kyrkan icke blott följer syntesens utan även diastasens linje. Redan hos Augustinus har kristen tro ingått en syntes med blomman av tidens bildning, nyplatonismen. Detta syntetiska drag kännetecknar i stort medeltidens d., som i Lombardens Libri IV Sententiarum fick sin främsta lärobok och alltifrån högskolastiken förbinder kristen tro icke blott med platonism, utan även med aristotelism. Detta sker hos Thomas av Aquino, som ännu i dag är den romersk-katolska kyrkans normerande teolog. Därmed är uppenbart, att romersk-katolsk d. väsentligen är att inställa på syntesens linje. Beträffande d. liksom i många andra hänseenden kommer reformationen med en nyorientering, i det att den anknyter till diastaslinjen i den gamla kyrkan. Det gäller framför allt att framställa trons bibliska egenart. Något systembyggande är det under reformationsårhundradet icke fråga om vare sig hos Luther, i Melanchtons Loci eller Calvins Institutio. Detta såväl som det 637 DOGMATISM syntetiska draget kommer åter i orFrtodoxien, som inom protestantismen i visst hänseende fullföljer skolastikens tänkande. Pietismen står i dogmatiskt hänseende i mycket i beroende av ortodoxien. U p plysningen och den efterföljande id e alismen söka åstadkomma förbindelse mellan kristen tro och modernt andeliv. Schleiermacher’ fullföljer dessa tendenser i sitt dogmatiska huvudarbete »Der christ]. Glaube», som genom framhävandet av trons erfarenhetsmässiga drag bildar epok i d:s historia. Efterföljande dogmatiska arbete inom protestantismen står positivt eller negativt i beroende av Schleiermacher. 3. Närvarande problematik. Det närvarande problemläget inom d. kan i stort karakteriseras som en uppgörelse med Schleiermacher. Å ena sidan vill man fullfölja den schleiermacherska problemställningen (A. Nygren), å andra sidan bryta en ny väg. Medan den dialektiska teologien* (K. Barth) därvid ej kommer till rätta med trons och uppenbarelsens förankring i historien, söker den senaste fasen av svensk teologi med utgångspunkt i kyrkan som en eskatologisk storhet att på en gång göra allvar av den kristna trons historiska förankring och d:s främsta uppgift att framställa nämnda tros specifika egenart. Litt.: De flesta nyare dogmatiska arbetena ha en inledande framställning om d:s principiella innebörd. Olika förf. företräda ofta mycket olika uppfattningar. F.ö. hänvisas till: A. Nygren, Dogmatikens vetenskapliga grundläggning. Med särskild hänsyn till den Kant—Schleiermacherska problemställningen (Lund och Leipzig 1922); Hj. Lindroth, Diastas och syntes i teologien (Svensk teol. kvartalskr. 1936, s. 16 ff.); dens., Kyrkan och dogmat (Svensk teol. kvartalskr. 1937, s. 145 ff.); dens., Tankar om kyrkan och sakramenten (Sthm 1948); dens., Mission och teologi (Svensk Missionstidskr. 1952). H]j.L. DOGMATISM. 1. Filosofiskt. D. betyder i allmänt filosofisk mening en sådan åskådning, som oreflekterat och naivt grundar sig på yttre auktoritet. I denna betydelse är d. motsatsen till vetenskaplig syn. I trängre mening betecknar d. en sådan filosofisk åsikt, som antar möjligheten av kun- 638