DOGMHISTORIA skap om en absolut verklighet. I denna betydelse är d. motsats till skepticism i detta ords egentliga bemärkelse. I än mera speciell mening betecknar d. varje filosofiskt system, som utan föregående kritisk besinning över den mänskliga kunskapsförmäågans resurser antar möjligheten av kunskap om verkliga ting och förhållanden. I denna betydelse är d. motsats till kriticism. Då sofisterna anklagade vissa filosofskolor för d., fattade de detta begrepp närmast i den förstnämnda betydelsen. (Jfr art. Dogm 1.) Företrädesvis den försokratiska filosofien, men även senare former av filosofisk metafysik representera d. i den andra av termens förutnämnda betydelser. Olika former av filosofisk kunskapsteori i medeltida skolastik* (t.ex. Thomas ab Aquino) och i nyare tidens rationalism’ (Cartesius, Spinoza, Leibniz) och empirism* (Locke, Hume) kvarstå i d. i den tredje av ovannämnda betydelser. Kant* hade — såsom han själv säger—av Hume väckts ur den dogmatiska slummern. Hans förnuftskritik upplöste d. i den -sistnämnda betydelsen. Hans egen kunskapsteori betecknas kriticism. Efter Kant har den kunskapsteoretiska d. återvänt bl. a. i form av nythomism*. Den i vår tid pågående striden mellan en filosofi, som representeras av Kant, »protestantismens filosof», å ena sidan och nythomism å den andra, är en strid mellan kunskapsteoretisk kriticism och d. 2. Teologiskt. D. i teologisk mening innebär en sammanblandning av tro och vetande i den betydelsen, att den religiösa tron på Gud fattas som en kunskap om honom. Avvisandet av denna d. kan ske dels på ett ovetenskapligt sätt, då man menar, att vetenskapen principiellt är ateistisk och att gudstron därför måste i vetenskapens namn förkastas — denna argumentering, som företrädes t. ex. inom bolsjevismen — gör genom hävdandet av en »ateistisk vetenskap» vetenskapen till metafysik och upphäver därmed densamma; dels kan sagda avvisande ske på det vetenskapliga sättet, att man intar en agnostisk ståndpunkt, som innebär, att man vet sig icke äga kunskap om Gud, men därmed icke i veten- 639 skapens namn förnekar hans existens. Den kritiskt arbetande teologien avvisar den teologiska d. på sistnämnda sätt. Litt.: A. Riehl, Der philosoph. Kritizismus 1 (3 ed. Leipzig 1924); E. Husserl, Logische Untersuchungen (2 ed. Halle 1921); R. Eisler, Wörterbuch der philosoph. Begriffe 1 (4 ed. Berlin 1947). Hj. L. DOGMHISTORIA. 1. D. som självständig teologisk disciplin och dess historia. D. framträder som självständig teologisk disciplin först under upplysningstiden. Dessförinnan hade det dogmhistoriska materialet behandlats icke ur historisk synpunkt, utan i polemiskt och tetiskt-systematiskt intresse. Med det under upplysningstiden vaknande historiska sinnet banade L. v. Mosheim, Chr. W. Walch och J. S. Semler väg för en självständig dogmhistorisk forskning. Från början var man, såsom framgår av S. G. Langes och W. Münschers dogmhistoriska arbeten, ense därom, att d. hade att beskriva förändringarna i de kristna lärorna alltifrån deras ursprung intill närvarande tid. Men man hade under upplysningstiden bristfällig inblick i läroutvecklingens sammanhang och var vid bedömandet av andra tiders lärouppfattning bunden av sin egen teologiska åskådning. En fördjupning kom på detta område till stånd genom Schleiermacher*, men först genom F. Chr. Baur* inträdde en nyorientering. Under inflytelse från Hegel betraktade Baur d. som uttryck för den kristna idéns med dialektisk nödvändighet försiggående självutveckling. Visserligen hade Baur härigenom möjlighet att teckna idéutvecklingens inre sammanhang, men hans framställning bley samtidigt alltför konstruktiv. Även om Baur med sin definition av dogmerna såsom »lärosatser, vari den kristna sanningens absoluta innehåll uttalas i en bestämd form» betonat dogmernas absoluthetsanspråk, så hade han icke betraktat de kyrkliga bekännelserna, vari den kristna sanningen formulerats, såsom normerande eller över huvud det kyrkliga trosmedvetandet såsom domare i dogmatiska frågor. Detta gjorde dock på visst sätt Th. Kliefoth och G. Thomasius, hos vilka även inflytelser från Hegel förmärkas. 640