der alten Philosophie, im bürgerlichen Recht, besonders im Neuen Testament (Göttingen 1908); G. P. Wetter, Der Vergeltungsgedanke bei Paulus (Göttingen 1912); F. Mahling, Lohn und Strafe in ihrem Verhältnis zu Religion und Sittlichkeit nach neutest. Anschauung (Berlin 1913, popul.); A. Marmorstein, The doctrine of merits in the old Rabbinical literature (London 1920); R. G. Bandas, The masteridea of Saint Paul’s Epistles or the redemption (Bruges 1925, kat.); E. Eidem, Det kristna livet enligt Paulus (Sthm 1927); F. K. Karner, Die Bedeutung des Vergeltungsgedanken für die Ethik Jesu (diss. Oedenburg-Sopron 1927); H.-D. Wendland, Ethik und Eschatologie in der Theologie des Paulus (Neue Kirchliche Zeitschrift 1930); H. Braun, Gerichtsgedanke und Rechtfertigungslehre bei Paulus (Leipzig 1930); F. V. Filson, St. Paul’s conception of recompense (diss. Leipzig 1931); P. Althaus, Die letzten Dinge (4 ed. Gütersloh 1933); E. Sjöberg, Gott und die Sünder im palästinischen Judentum (BWANT 4, 27, Stuttgart 1938); L. Brun, Lov og evangelium i Det Ny Testamente (Oslo 1942). P. V. H. 5. Yttersta domen. I de flesta religioner finna vi föreställningen om en gudomlig domsakt över människans liv efter döden. Redan hos naturfolken tänkes den döde möta »domen över hans liy i denna världen och straff för hans onda gärningar under jordelivet» (Widengren). Enligt den egyptiska dödsboken fick själen avge räkenskap inför Osiris’ domstol. I den nuvarande mahayanska buddismen räknar man med icke mindre än 144 heta och kalla helveten, dit människorna komma alltefter sina brott. En dylik individuell dom genast efter döden finns också som en tankelinje i islam och i kristendomen. Men i dessa och andra religioner, som ha en djupare historiesyn och världsålderslära, möta vi också idén om en yttersta d. vid den nuvarande tidsålderns slut. Från Iran kommer tanken på historiens avslutning med de dödas uppståndelse och d. över rättfärdiga och orättfärdiga. Hos Israels profeter betyder d. ännu blott ett inomhistoriskt straff för de avfälliga i folket och dess fiender bland andra folk, men fr. o. m. Danielsboken få vi en yttersta d. över alla folk (7: 10; 12:2 f.). Och ingen har så som Muhammed gjort yttersta d. till cen- 645 DOM trum i sin förkunnelse, den d. som »för honom icke är en tilldragelse i ett töcknigt, ovisst fjärran ... utan en verklighet, som ligger överhängande nära» (Andræ). I N.T. är föreställningen om d. vittförgrenad och komplicerad. Följande former finnas: a. En individuell sållning av människorna, betingad av deras ställning till Jesu gärning. Somliga taga emot ordet, andra icke (Matt. 13: 3—23). I denna mening betyder d., att »när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset» (Joh. 3: 19). Samma skillnad finns hos Paulus (1 Kor. 1:18; 2 Kor. 4:2 f.) och i Uppb. (t. ex. 13: 8). b.Enkollektiv dom. En gemenskap, kyrkan, triumferar i kraft av Kristi seger över de övriga: judarna, hedningarna. I N. T:s flesta skrifter är denna d. förlagd till historiens slutskede, före Jesu återkomst och yttersta d., och exekveras av de kristna själva. De skola »sitta på tolv troner och döma Israels tolv släkter» (Matt. 19: 28). Samma föreställning anspelar väl Paulus på i 1 Kor. 6:2 f. Tydligast är denna företeelse i Uppenbarelseboken. Under det s. k. tusenårsriket bli martyrerna levande och få sitta på troner, hålla dom och regera med Kristus (20: 4—6). I Johannesevangeliet förlägges denna kollektiva dom till Jesu död. »Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas» (12:31). Den johanneiska kyrkan har betraktat kyrkans seger över den otroende judenheten och hedendomen såsom något närvarande, och i gudstjänsten, som spränger tidens ram och försätter menigheten in i det eviga livet, har d. över folkvärlden i Jesu död upplevts såsom samtida. c. En individuell yttersta d. över alla kristna. Den skall avkunnas efter deras gärningar, och domaren är Jesus Kristus. De viktigaste ställena i N. T. torde vara följande: Matt. 12: 37; 25: 31—46; Joh. 5:22, 27; 12:48 b; Apg. 10:42; Rom. 2: 2— 16; 14: 10; 1 Tess. 4: 15—5: 3; 2 Tess. 1: 5— 10; Hebr. 9:27; 1 Petr. 4:5; 1 Joh. 4: 17; Jak. 3: 13; Upp. 20: 11—15. Den individuella d. är sålunda helt förbe- 646